Kuk i allt. Fan det här.

JAG FÖRSTÅR INTE!

Varför känner jag så som jag gör????
Varför känner ingen annan på ett uteställe sig som världens muther fucking nolla...???

Okej jag kände inte en käft dit jag gick idag förutom huvudpersonen och hans roomie. Men roomien mindes mig knappt och huvudpersonen e jag inte as nära med.
Så de e väll rätt modigt att ens gå...

Men ändå!

Jag känner mig liksom så utanför. Varför kunde inte jag ba gå fram till du vet vem å ba "Tja, läget! Va göru nu för tin då? Jaha fan va spännande, va e planen då? Jahaaa shit va kul! Boru kvar där på söder? Najs osv osv"
Varför blir jag så mother fucking rädd för alla personer som egentligen e fett lika mig??????
Varför blir det alltid så att jag ending up with de som antingen e tysta å fundersamma eller de som e blyga å osäkra?? Jo för att jag förmodligen undermedvetet känner att jag e modig å framåt i deras sällskap.... Jävla kuk fitta.

FAN!

Utifrån sett så kanske jag inte alls verkar osäker på de ställen jag vart. Men jag e rädd som ett as innombords. Osäker. Fel. Och försvinner den jag har fått kontakt med... PANIK!
VARFÖR??????? VAAAARFÖÖÖR?

Jag e så ledsen. Så ledsen och så less. Varför fan kan jag inte bara springa till nån annan å ba hänga å presentera mig? Vad e det farliga? Vad e det farliga med sociala charmiga killar? Vad ska de göra? Vad e jag rädd för? Vad e det jag tror egentligen? Varför skulle inte jag kunna skutta fram till huvudpersonen å ba dansa? Eller roomien? Varför inte? Va skulle det konstiga va med det? INGET!

Förmodligen så verkar jag kall å dissig å ointresserad i nuläget. De finns ju de brudar som ba glider fram å flörtar å dansar å kramas. Vad gör jag..?

Fan för det här. Jag e så ledsen. De e som ett hål i mitt hjärta....

Jag e en pärla. Jag har bara inte blivit hittad än..

Jag drömmer. Eller nej jag drömmer inte, jag vet, jag vet att det är framtiden. Men samtidigt när jag tänker på det så gråter jag. För jag är rädd. Jag vet att jag är menad att stå på en scen. Att beröra och uttrycka, att gestalta roller och känslor, att sprida glädje och insikter. Jag är född att jobba med det. Och jag vet att jag är den som kommer lyckas. Men varför är jag rädd? ... Jag vet att jag kan...men jag vet inte hur... Och det får mig att gråta. För när jag ser på dem som är i rampljuset å får jobba med sin passion så ser jag mig själv som den som också är med där. Men hur ska jag nå dit? Och hur ska jag nå dit med en rumskompis som heter ångest som vägrar flytta ut? Jag vet inte vem jag ska höra av mig till... Jag är rädd för å visa mina fläckar. Det gör mig sårbar, jag är rädd för att va sårbar. Jag är så rädd att människor ska utnyttja mig eller lämna mig. Eller båda.
Har alltid kämpat för å dölja sjukdomen.. De e väll därför allt de där sitter kvar.

Fan. E så mkt jag vill skriva å prata om. Men det är ju ändå ingen som läser detta. Skulle bara behöva en klok guru som sa vad jag ska göra för å bli fri... De e nått fel i min kropp alltså...

Orolig å ensam

Har sovit fruktansvärt dåligt på sistone. Tar as lång tid innan jag somnar, Sover nån timme å sen vaknar jag å kan inte somna om. Är rädd å orolig. Känner igen detta från förr. Uppgiven å tom. Kan vara min nya ADHD medicin. 

Men jag saknar så djävulskt mycket närhet. Jag e rädd för å va själv. Jag vill sova nära en trygg å fin kille som håller om mig. Jag behöver det. Nu. 

Hur kan det ta så otroligt lång tid för mig att hitta nån?

Just nu e det enda jag behöver en sovpartner. Jag kräver inte nått seriöst. Jag vill bara ha nån att hänga med när det passar båda. Nån att kramas å kyssas med. Nån att sova bredvid.

Jag e rädd. Å jag vet heller inte vad jag ska göra åt det. Tankarna om "borde dansa" kommer också upp igen.

Hoppade över balettlektionen men fick sen dåligt samvete. Så gick runt å va tvungen å testa hur de skulle känt å köra balett Å om jag borde gå ändå. De e något i mig som känner sig duktig å som att jag gör rätt när jag står å nöter. Min kropp känns bra då, när den jobbar.

Va e de för känsla? De e det ja undrar.. Ska jag följa den å ställa mig på rummet å göra plieer? Å varför gör jag dem då? E de kul eller tror jag bara 

Jag tror ångesten å pressen fortfarnde e innött..

Balans...

1år. Ett helt år utan träning. Något enstaka dansjam eller nån danslektion men inget att räkna. Ett år å träningsfri.

Jag minns hur mycket jag funderade innan jag skulle ta den här pausen. Hur jag övervägde fram å tillbaks. Kommer de verkligen hjälpa? Gör det nån skillnad? Vill jag?

Jag hade ångest utav helvete från början. Jag låg nedbäddad 1 v utan att gå utanför huset. Jag grät. Grubblade.

Jag blev sjukt deprimerad.

Men här är jag, efter ett år å med helt nya insikter.

Redo att börja dansa igen. Vill börja igen.

Så jag har börjat för nån vecka sen.

Å nu de senaste 2 dagarna har den kommit å hälsat på: ångesten. 

Ångesten över hur mkt jag ska göra. Att jag borde köra en klass till fast jag vet att jag bör vara nöjd.

Men jag följer inte ångesten. Vilket ger mig mer ångest. Å nu funderar jag på löpning också... 

Å att jag e äcklig. Å knubbig. Jag åt några chokladbitar idag också. Usch. Vad ska jag göra? Hur är man lagom när man vill jobba med sin passion?

Ensam å liten. Men länge sen sist.

Jag har mått så bra på sistone. Hela sommaren har jag mått bra. Vart glad. Lycklig! Fri. Och känt mig oberoende. Oberoende av specifika människor, hittat som en trygg punkt med mig själv. 

På sistone har jag tagit avstånd från många, eller snarare prioriterat mig själv framför att tillfredsställa andra.

Men idag brast det. 

Jag har känt mig så less på killar som e oseriösa, jag har hållt vissa på avstånd för jag tänker inte va med nån som inte ger å ger å vill utan bara e velig.

Jag har känt att jag klarar mig med mig tills jag träffar den det klickar med.

Och det har känts bra!

Men idag brast det.

Å känslan av oro å inre krig kom tillbaks efter jag var i danssalen... Känslan av att "du borde kasta dig upp å ner, hoppa rakt över salen å ramla ner hårt mot marken, göra stora hårda rörelser okontrollerat å slänga dig så att du skår dig hårt mot golvet".... Vad är det för känslor å tankar? Är det min ADHD? Är det mina gamla ätstörnings ångest tankar? Vad e det för nått? Eller känner alla människor så där? Å vad ska jag göra när det kommer?

Könner alla människor nått som i deras kropp vill slå sig själv? Denna känsla som drivit mig till så mycket tvångsträning genom åren?

Jag e rädd för den känslan! Å den gör mig inte till en bättre dansare. MEN VAD VILL DEN? VAD SÄGER DEN??

Har andra nått i deras kropp som bara vill ut. Nån kraft/energi. Nått som kryper innanför skinnet. Det låter konstigt när jag säger att jag bara vill hoppa runt å volta å rulla runt å slå mig. Det låter självdestruktivt, men det handlar inte om det. Det handlar om att få ut den krypande känslan, att pusha all energi och trötta ut musklerna för att få ett lugn!

Åh jag kan älta å fundera på detta så mycket! Vad e det? Å hur blir jag av med det?

Är jag ett monster?

Hjärnan är så sjuk. En sjukt konstig kreation. Och min är extra underlig. Jag är så less på det här. efter solsken kommer alltid detta åskväder och det är så sinnessjukt frustrerande. Känner sig alla andra människor lika ensamma som jag när de är själva? Och varför? Varför känner man sig så ensam? Varför kan vi inte vara tillsammans så vi känner oss mindre ensamma?

Och min syn på mig själv... Jag ser mig som så konstig. Så fel. Så udda. Som att jag inte alls upplevs som andra på denna jord. Jag vill vara charmig, söt och en uppiggande fläkt. Jag vill vara feminin. Jag vill vara spontan, lekfull, omtänksam, lyssnande, en god vän. Jag vill vara en tjej som tar i, som står upp för sig, som är sig själv men som även är så där vacker och attraktiv.

Jag älskar teater. Jag älskar att flumma runt å busa. Men jag ser på mig själv utifrån som om jag vore ett monster. Eller inte ett monster men nån konstig varelse från Monsters Inc (Disney filmen ni vet).
Många kan göra fula miner men mina är FULA för jag går över gränsen. Andra kan va flummiga men jag kan komma fråningenstans å göra konstiga ljud, hoppa runt som en groda å sedan skratta åt mig själv medans ingen annan garvar. Hur attraktivt är det? Hur många kända vackra skådespelare som blir röstade till världens sexigaste är så?
Jag känner mig så himla udda.
Å sen så fastnar jag på hur andra människor är. Vänner. Jag kan kolla in folk på facebook å kolla igenom hela deras bildalbum för å se vilka grimager de gör på foton och OM de gör det eller om de alltid posar.
När jag tittar på de som alltid gör modellposer på alla bilder så tänker jag att alla killar säker vill ha de tjejerna. Själv tycker jag att de e tråkigt om man alltid måste posa för att se sexig ut på ALLA foton. Om man inte kan slappna av å faktiskt bara göra det som kommer i stunden. Istället för att alltid fokusera på hur man själv kommer se ut på bilden å vad alla andra sen ska tycka om den.

När jag ser de som har spontana bilder, de skrattar, de flummar, de kan tillåmed va taggade i någon ful sovbild med massa dubbelhakor men bryr sig inte mycket om det. Sen har de några bilder där de faktiskt anstränger sig för å se sexiga ut å posar, men vem vill inte ta sånna bilder på sig..men inte jämt. Utan dessa kan verkligen va sig själva å bjuda på sig. Så är jag. Å så vill jag vara. Å dessa människor är även de jag själv tycker har mest karisma, är attraherande osv.
Men varför blir jag så rädd å osäker?

Det kanske inte e så konstigt att jag inte träffat en kille än. Jag vet hur jag vill va men blir osäker å om jag inte är så som jag är kommer jag ju träffa fel killar. det kankse e så att de killar jag faktikst vill ha attraheras av just det jag egentligen är!

Så varför ska det vara så djävulskt svårt att älska sig själv å vara sig själv. Hur kul blir lovet av att låtsas?

Jag blir så arg hur jag kan avundas och jämföra å snöa in på andra människors beteenden å utseenden. Tänka vad de skulle klätt på sig eller hur de skulle skriva, vilka ord de skulle använda när de kommenterar en bild, hur de skulle grimagera, hur de ser ut hemma när ingen ser. Jag lägger så mycket tid på detta men inte mår jag bättre av det.

Nu blev det bara tomt av tankar å vad jag mer ska skriva. Det är väll så jag känner mig just nu, tom.

Alltså jag blir galen. Jag kan älta å älta å älta detta i evighet.

Varför känns det som att det lyser en stor pil över mig där jag e. Varför känner jag mig så maskulin å udda. Så konstig å ruffig. Jag vill veta hur jag ser ut utifrån. Är jag som andra tjejer, eller lyser jag konstig i andras ögon.
Kan andra flippa ut å skådespela å latcha så som jag gör hemma, finns det andra som e så eller?

SNÄLLA SNÄLLA jag vill bara älska mig själv! Och jag vill bli älskad av en fin kille. En kille som jag vill vara med. Jag vill ha en fin kille. Inte känna att jag säkert kommer bli ett andra handsval och att jag inte kan få de bra fina personerna.

På riktigt allvar så känner jag mig som att jag ser ut så här, eller iaf uppfattas så här i mitt beteende. Ocharmig. Konstig. Jobbig. Ofeminin. Fel. Bara fel.

Upp som en sol, ner som en pannkaka

Jag är trött på det här. Vad fan har hänt nu då?

Jag var solskenet själv, hon som alltid var överallt, tjejen som skrattade, tjejen som var taggad, tjejen som var kreativ och passionerad. Hon som ville, hon som gjorde, hon som följde sina drömmar och aldrig gav upp. Envisheten själv.
Jag var glad, å jag kunde inte sitta still.

Vart e jag nu?

Jag ligger i min säng. Klockan är bara 17.35. Jag gråter. Jag fryser. Jag är uppgiven. Jag är rädd. Jag är orolig. Jag e inte alls glad och jag vet inte alls vad jag vill göra, eller jag vill inte göra nånting för jag känner mig så liten så liten å vill bara krypa ihop, gråta och gömma mig för världen.
Jag skulle börja träna pilates sa jag. Men va hände med det, deppigheten själv flyttade in. Jag funderade på det idag, e jag verkligen sjuk längre?
När är man ens sjuk? Jag e ju vuxen nu så egentligen kan jag göra va fan jag villn jag kan träna varje dag.
Men jag gör det inte, tvärtom, jag vill inte träna nått samtidigt som jag vill. Men jag e rädd, de e därför. Jag ber dig Gud, jag orkar inte ha det så här.
Jag vill bli fri. Jag vill bli lycklig och glad. Jag vill bli kär, jag vill bli älskad, jag vill att någon ska sakna mig varje gång jag inte är där.
Jag vill vara orädd. Jag vill kunna gå in i en danssal själv å känna ren passion. Jag vill kunna gå p träna på gymmet helt utan rädslor.
Jag vill slippa känna mig rädd å bara längta hem till sängen å fosterställning. Jag vill slippa må dåligt. Jag vill ha tillbaks all min glädje å energi.

Jag vill bli sen sol jag är å ska vara. Jag vill stå på den scen jag föds till å bo på...

Hur och När? Jag vill inte vänta längre...