Gå i ide

Jag e så trött jämt. Så slö å orkeslös. Förstår inte... Jag var alltid den med mest energi, alltid taggad, igång å på topp. Nu? Orkar inte ta tag i de saker jag tänkt å vill. För jag känner bara för å kura ihop mig i soffan. Känner inte för att stå upp utan vill ligga i foster ställning.. Det är inte att jag är deppig, utan jag e bara trött.
Varför ska de va så? Jag vill ju göra så mycket... E de så att de e naturligt att de e så här? Skulle ju vilja va lite Mer pepp så jag kan göra de jag vill.

Va på långpromenad i snövädret idag, väääldigt mysigt. Jag älskar snölandskapet om man har ordentligt med kläder på sig. Det är så ombonande å vackert. Man känner sig mindre ensam, man känner sig omfamnad. Fick sånna där spring iimpulser under promenaden... Å sånna evighets tankar om att jag borde springa så himla mycket massa massa å inte veta när det skulle va stopp. Jag sprang några gånger. Kutade. Å de kändes bra! Så skönt att känna musklerna få ta i, men oxå va det läskigt. För jag känner igen den där känslan...från sjukdomen.. Hur ska jag få den å försvinna?

Å så kom påminnelsen...

Hörde av mig till "Emma" för å gå ner till en pub å bara hänga. Vi blev ett gäng på ca 7 pers å de va trevligt. Men en av personerna (eller snarare 2) är riktigt inriktad på fitness å bodybuilding. Det brukar fungera okej så länge det inte pratas om det men det gör det ju på nått sätt hyfsat ofta eftersom det är deras liv. Det svåra blir ju när sånna ämnen är så ångestframkallande för mig. En tjej frågade om hur hon skulle gå ner i vikt å eftersom träning å utseende intresserar denna kille börjar samtalet om det. Han berättar att han tränar 10 pass i veckan, säkert nått på helgen oxå. Alltså 1 cardio å 1 styrke per dag..
När frågan om hur tiden räcker till kom fick man svaret som förväntats och som jag självklart redan vet om..."det handlar om prioriteringar, den där sista timmen i soffan kan du lika gärna va på gymmet".

Yey!!? Här har man kämpat som fan å fått höra att man har vart sjuk å haft en onormal relation till träning. Så blir man bättre men träffar på "friska" människor som e besatta av att ändra sitt utseende, väga mat och mäta kalorier och förbränning. Det är ju fan oxå en typ av ätstörning!!? När anses det friskt, och när e det sjukt??

Jag undrar hur de ändå kan slappna av, vara glada å tänka på annat emellan? Varför är jag så rädd å ångestfylld när andra kan träna som fan å stå för en kolhydratsfri diet?

Varför vågar inte jag beställa en fri k med vodka å Ramlösa för att jag e rädd för att folk ska tro jag e en sån där tjej.. En sån som bantar.

Det fick från att jag satt å konverserade till att jag helt tappa lusten å satt tyst och bara stirrade i taket..
Drömde sen mardrömmar hela natten å låg å tänkte hur det skulle känts om jag skolat träna så varje dag.

Varför handlar ALLT i folks huvuden om att ändra kroppen?

Som förr

Den här känslan känner jag igen. Och den är så konstig.
Var å kollade på föreställning på skolan jag gick på, där jag gick ut för 2 år sedan. När jag kom innanför dörrarna kände jag sån glädje, en saknad. Jag längtade tillbaks till den tiden. Att ha sin klass, att alltid va på gång med nått, alltid träna dansa, hela tiden fila.
Jag vet inte om det är duktighets känslan jag saknar eller om jag faktiskt saknar det vi hade. För de e så svårt p beskriva mina känslor för skolan. Jag älskade den, samtidigt som jag vet att jag inombords mådde jävligt långa perioder. Men de va en trygghet, de va mitt liv min vardag.

Jag kände sån saknad av dansen när jag såg alla nuvarande 3or, jag vet att jag är menad å dansa. Å jag kände en saknad av alla personer... Tills efteråt, vi va 4 som att å prata varav en är denna tjej som alltid e så bitter. Hon som alltid anser sig va tjock å dålig å hon antyder att man måste ju tydligen se ut si å så å ha den kroppen för att få dansjobb. Min karaktär när jag sitter i de där situationerna bara försvinner. Jag har inget å säga, jag bara sitter å lyssnar å tänker på annat. Jag e så trött på de där diskussionerna. Jag tror inte alls det behöver va så där. Å om de e så så ska de fan inte få förstöra min passion. Man ska fan inte få höra att man ska behöva va deffad för å jobba som dansare, för hur jävla lycklig e man om man dygnet runt ska kämpa med bantning å tankar på att hålla igen matintaget. Nä, så ska de inte va.

Förr fick jag alltid kommentarer om att jag aldrig behöver bry mig om det för jag e ju så fit å har så bra kropp. Men va hände nu? Vad hände med min kropp? Jag skämdes nästan å gå runt på skolan för jag tänkte att alla lärare i sitt huvud säkert tänkte: oj oj, hon har gått upp.. Vad hände?

Jag trivs inte med mitt utseende nu, men jag vet att de e en försenad pubertet å en fas jag måste klara. Men jag e rädd.

Å det gör mig rädd den här känslan jg har i kroppen. Den saknaden till skolan samtidigt med rädslan å ångesten kring dans som uppstod i slutet av kvällen! Vad e det som gör att jag känner så här, varför? Jag ber bara till Gud tr göra mig fri från all ångest å oro, låt mina fina äkta vänner ta kontakt med mig å hjälp mig känna mig trygg å lycklig. Hjälp mig hitta tillbaka till dansen å nå mitt mål å göra karriär! Jag vet att jag e menad att göra detta, jag vet det.

Det jag fasade mest..

Har under senaste året kollar mig många gånger i spegeln å insett det... Jag har ökat i vikt, å jag e knubbig. Jag e inte längre smal med 5%kroppsfett. Jag ser inte längre svintränad ut. Å även om jag tycker det är fint å va kvinnlig så känner jag mig fet. När jag ser mig på bild spyr jag nästan över hur tjocka armar och ansikte jag nu fått.

Jag vill va smalare... Men tror att just nu är det inte bra för friskheten att fokusera på vikten. Men det är detta som stör mig så förbannat:

NÄR ANSES MAN FRISK OCH NÄR ANSES MAN SJUK?

Egentligen spelar det inte så stor roll vad man anses så länge man mår bra i själen. Men hur vet man vad den normala kroppsvikten är å hur mycket är okej att styra å förändra själv?

Jag har ju "normalvikt", är det okej att gå ner lite nu då om jag vill ha mindre fett på kroppen?

Ska jag börja stå på alla bussresor å tåg resor, alltid gå snabbt å äta mindre?
Jag vill ju inte det. Å jag äter ju jättenyttigt så hur kan jag ändå ha så mycket fett? Å om nu kroppen har en speciell vikt den vill ha hur kan vissa va feta eller ha mer fett dårå? Å hur kan vissa va skit smala men ändå ha mens å fungera?? Jag fattar inte..

Att inte veta är det läskigaste.

Pratade med min nya psykolog i fredags. Förra veckan va katastrof till en början, jag kunde inte ta mig ur huset på 3 dagar. Dagen innan hade jag tränat å dagarna efter fick jag oro å panik. Vågade knappt gå ur sängen, bara när jag blev extremt hungrig å var tvungen.

Det jobbigaste är mitt tränings dilemma, och att jag känner att jag inte vet vad jag bör å inte bör göra.
Jag bestämde att jag inte ska träna eftersom jag inte vet varför jag gör set.

Men då kommer nästföljande problem, vaknade imorse å ville gå å simma, e det ok?
MEN VA FAN, OKEJ FÖR VEM?
Det e ju jag som bestämmer å det e de som gör mig så förvirrad...

Vart ska allt detta leda? Hur ska det nånsin bli bra, hur ska jag nånsin förstå å veta?

Jag skulle vilja bedöva mig själv å min kropp, jag orkar inte känna allt detta längre. Det är så läskigt å hemskt. Men de värsta är att jag inte vet hur det aka bli bra.

fast

Kom hem i lördags. Söndag var okej. Men sedan måndag har jag i princip sovit bort dagarna. Jag är rädd och omotiverad för att gå ur sängen och ut ur huset. För då kommer kraven på allt jag borde å egentligen vill göra...om jag mådde bra. Det här är inte jag. Eller vänta, det är väll jag just nu men det är inte den jag vill vara. Vädret gör det inte lättare. Jag går igenom så många olika konstiga faser, väntar på lyckan och friheten. Jag ska gå till motattack å kämpa mot det igen. Men måste deppa några dagar först.

Efter solsken kommer regn

Hemma i Sverige. Å gamla känslor påminns. Känslor å rädslor. Idag var en sån ångest dag. Vänner postar sina bilder å träningsscheman över hur de gymmar varje dag å dessutom springer på morgonen. Å det dåliga samvetet kommer. Vad gör jag? Kryper ner under täcket å låtsas som jag inte finns.

Tänkte dra å ångest träna först men det fungerar ju som sagt inte längre att åka å pressa smig när jag mår så här. Jag vill bara må bra nu. Vara fri nu. Å veta hur jag ska ta mig dit!

Jag saknar dansen...

Sitte på cafeet å surfar. Fick ett meddelande från en grupp hemma som håller dansträningar. Å nu saknar jag dansen...Jag saknar att ligga å rulla runt på golvet, att utvecklas, att uppträda och att känna dansen å rörelsen i kroppen.

Men vad är det som gör att jag inte känner att jag bör börja dansa nu. Vad gör att jag känner att jag typ inte får eller vågar...
Det här är så konstigt. För jag längtar och när jag ser all dans så ser det så kul ut. Varför ska jag inte börja då när jag känner så här igen?
Egentligen kan jag ju träna om det bara e för kul. Men de e att ångesten å oron kanske kommer efter... Jagvet inte vad jag ska göra nu för jag vill så gärna så gärna träna igen. Jag vill köra kickboxning, jag vill klättra i rep, göra akrobatik, dansa. Jag vill Jag vill Jag vill.

Snälla säg mig. Ska jag? Bör jag? Hur vet jag?

Å hur vet jag vad som är för kul å vad som e gamla vanor...?

Fashion

Bäst dag! Jag är så glad. Och jag är så glad att allt går åt rätt håll!
Vaknade å kände mig lugnare i själen än vanligt. Åt mysfrukost med C och tog det chill. Efter att gått förbi fiket för att använda wifi tog jag mig till downtown. Ramlade in på världens sötaste butik, en liten, egen, och mysig affär med personliga kläder å smycken. Å de 2 tjejerna som har affären var jättegulliga.
Åt en jättegod gyros på ett cafe till lunch. Köpte en smoothie sen men insåg att jag var mätt så gav den till en hemlös.
Spenderade hela dagen i downtown och e nu på väg hem med 4 kassar underbara kläder. Känner mig så glad. För jag har tidigare velat så vad jag gillar att ha på mig och vad jag egentligen tycker är snyggt i klädväg.. Men tror de e för jag tänkt på hur alla andra uppfattar mig å vad alla andra förväntar sig att jag ska ha på mig. Men nu när JAG tänker vad JAG tycker så går det så mycket lättare. När man är ärlig mot sig själv.

Bra saker idag:
-hjälpt en hemlös
-hittat min stil
-träffat 2 gulliga tjejer (som ägde butiken och gav mig massa styling förslag)
-vågat säga till om jag faktiskt inte tyckt om vissa kläder de föreslog.

Det tar tid för förändring!

Har suttit på ett wifi-cafe i 2 timmar å lär bli kvar ännu en timme. Har skypat med mamma å kollat facebook å nu ska jag planera hösten. Men nu kom magontet...dansar vännernas status uppdateringar på facebook gav mig oro.. De dansar, de utvecklas, de tränar å de förbättras... Å här sitter jag!?

Men... Riktiga jag e egentligen övertygad att detta utvecklar mig mer som dansare än vad 1 år med att dansa skulle göra just nu. Men jag gillar ju dans å rörelse, träning å lek. Å det är där oron ligger.

För om jag skulle typ bestämma att jag åker till parken i Venice där man kan klättrar i rep å hänga i ringar...e det träning då? Ja folk e där å tränar...MEN de e ju KUL!?

Senast vi va på stranden gick vi förbi där. C. ville gunga så vi gungade men sen såg jag repet å kände att jag var tvungen å testa innan vi gick därifrån. Kom inte enda högst upp vilket gjorde mig irriterad så jag försökte igen å sen igen. 5 försök senare hade jag lyckats få ett brännsår av repet så sa att jag fick va nöjd med att ha kommit 10 cm från toppen... Men det kändes jobbigt. Frågan e om jag nu tycker det e kul, kan jag åka dit själv nån dag å klättra å hålla på?

Asså just nu tycker jag ärligt till mig själv att de inte e en så bra ide. Jag försöker ha inställningen att fokusera på roliga aktiviteter men lugna. Och om jag e med vänner e det okej att prova nått annat om det stannar vid att bara testa, inte prestera å inte försöka 1000ggr om. Spela fotboll e okej om de e vänner som föreslår det å det e bara för kul. Inte om det e seriös match å stenhård träning. För de e då min oro å rädsla höjs å kraven på mig själv kommer.

Men fan nu blir jag förvirrad igen... Jag har bestämt att inte träna... men om jag spelar fotboll med vänner för skojj när man grillar å myser osv... då e det ju inte träning? Å vad e då skillnaden om jag föreslår det nån dag..att vi ska ut å spela basket eller nått? E det träning då?

Fan.. det e denna tankesnurra jag fastnar i. Men grundregeln e ju att jag inte ska träna. Så allt annat måste jag ju på ärligt lyssna till mitt hjärta å känna. Om det ger mig oro håller jag mig ifrån det... Men frågan e... kommer det inte gå över om jag gör det ändå å då inser att det inte är farligt längre...?

Dagsanalys

Dagen började bra å lugn i sinnet men oro kom mot eftermiddagen då
Jag såg alla vänners statusar på fb om träning å dans. Lättade på kvällen då jag å C. Hade högläsning.

Bra saker idag:
Latat mig hela dagen - surfade i 5h å tog endast en promenad hem. Utan nått som helst kompenserande för att vart lugn.

Fått viktiga saker gjort.

Dansa - Pausa

Det lugnar sig alltid när jag pausar.
Jag har bestämt mig. Jag behöver en Paus. Jag behöver bryta tvångsvanor. Jag behöver bryta mönster som gör att jag vid vissa tillfällen står å dansar å skuttar runt bara för att verka energisk eller för att jag anser mig borda göra så, fast det egentligen inte är så. Jag vill lyssna inifrån och vara lugn i sinnet. För att kunna njuta av livet optimalt och kunna få njuta av dansen på det sättet det var från början. Bortom alla sjuka tankar som smygit sig in i allt som har med rörelse och krav att göra.

5 personer har styrkt mig i att detta beslut är rätt. Förutom mig själv då som är den som vet bäst.

Person 1: Hon är sångerska å tog en paus från sången under 1år för hon va så less. Vi har pratat mycket å jag har fått sånt stöd. Hon förstår mina känslor. Hon tror på att jag behöver en paus å hitta glädjen i det. Å hon är övertygad sa hon, att jag kommer komma tillbaks. Och det bästa.... nr man sen kommer tillbaks är man bättre än nånsin!

Person 2: Min älskade coach! Glad att jag har fått möjligheten att prata med henne. Hon har erfarenheter från problemen och förstår och säger så bra saker. Och bekräftar det jag länge trott på men inte vågat testa.

Person 3: En vän i min ålder som kämpat jämsides med liknande problem och som utifrån sin erfarenheter har tipsat mig om hur man står ut ångesten, hur man identifierar den och vad som funkade för henne.

Och sen såklart mina 2 föräldrar som så länge har sagt att de tror på detta. Och jag har bestämt mig men sen ändrat mig... Och de vet ju förutom mig bäst hur jag mår och förstår dilemmat. En ny psykolog man kommer till hör problemet, hör orden jag säger men förstår inte allt detta ältande och innebörden i allt.


Idag var jag på Yoga. Och det är något jag ärligt kan säga att jag vet att jag mår bra av och gillar. Yoga i värme. Det är meditativt, gör mig lugn, musiken är skön och dessutom får jag stretcha ut mina stela muskler. Och det är kravlöst. Det handlar om att ej jämföra sig. Att acceptera sig som den man är i nuet.

Så nu har jag semester. Nu ska jag bara göra det jag känner för (och inget som är träning eller dans då). J jag kommer såklart gå ut å dansa på klubb än men det är ju baaaara ren glädje. Det är där min riktiga danspassion visar sig och det är den som får mig att fortsätta kämpa mot att jag ska få fria tankar.

Go ME! Jag kan. Jag vet att jag kan. Jag e envis som fan när jag vill nått. Jag måste intala mig hela tiden att detta är rätt. För jag vet att jag kan, om jag bara vågar!

Hon försvann.

Vart är envisheten?

Ca 30-35 grader varmt här å jag kände att jag borde/vill springa. Om det e ett borde eller vill är ju som sagt oklart än. Okej jag har ju faktiskt inte lust men jag vill känna känslan när jag pressar mig.
Börjar springa. Väldigt varmt. Tanke: borde springa snabbare. Stannar. Går lite men börjar jogga igen. Kutar en bit. 10 minuters jogg gå spring senare stannar jag å sätter mig. Jag vill inte.

Som vanligt. Ger upp. Vad hände med hon som kunde bara hon bestämde. Om jag bestämmer 45 min då e de ju bara köra å sen så e de klart.
Hade jag sprungit med nån annan hade jag ju pressat mig. Varför inte nu då?

Vad gör jag? Pressa mig!? Ge upp?

Ångest eller Personlighet

Det är så märkligt. Mitt liv.
Jag trodde det skulle vara så att jag kom till punkten frisk å allt var bra. Så lätt gick det inte.
Ångesten ligger där i bakgrunden. Det är ständigt en krypande känsla i min kropp, i mina ben. En känsla som bara vill kuta kuta kuta tills benen viker sig.
Inte för att förbränna kalorier. Utan bara för att få bort det där krypandet. Vad är det för något?

Jag har alltid övervägt om det kanske bara är jag. Kanske är min personlighet som är sprallig och behöver röra på sig. Men man ska väll inte vara tvungen att träna hårt för att kunna stå ut med å leva?

Jag har de senaste dagarna pendlat å bestämt om och om olika saker. Först var det PAUS från dans. Gå på Yoga å göra andra saker å hitta ett lugn. Stod ut i 5 dagar kanske men blev så danssugen på fredagen så jag gick å dansade house. Den danslektionen var skitrolig. Sen efter ville jag ta en till danslektion men den va inte så rolig.  det var popping.
Hade jag inte housat innan där man skuttar runt mycket å man får höjd puls hade jag aldrig klarat va så lugn på poppingen som e så stilla.

Å det är detta jag ständigt frågar mig. Ska jag behöva gå ut å springa 5 km varje dag för att fungera som en normal människa? E det lösningen? För att jag ska kunna vara lugn å sansad.

E det ångest eller personlighet. Jag behöver få veta.
Jag har som 2 val: - Vila å hoppas på att rastlösheten, oron försvinner. - Spring/träna bort ångesten så kan jag dansa som vanligt efter det. Men jag har ju testat å träna bort det. Det gjorde jag ju när jag var sjuk. Men det eskalerade och jag blev beroende. Å så e det än. Jag gör inte mer men jag blir inte nöjd. Om jah springer så känns det bra en stund efter men sedan så kommer tanken att jag orkar mer.

För denna oro gör att jag inte kan dansa. Jag kan inte koncentrera mig på att plocka in koreografi för jag tänker på mina myror i benen å vill gå ner i djupa benböj eller hoppa runt å kasta ut all energi.

Snälla snälla nån, säg att ni vet vad som löser problemet.

Det enda jag önskar är att må bra igen

Jag förstår inte vad det är som sker i mig. Varför går jag inte upp ur sängen? Varför går jag inte utanför dörren? Vad är det jag är rädd för? Vem har jag blivit?

Jag orkar inte ha det så här. Jag vill inte ha det så här. Jag trodde aldrig jag skulle komma i detta tillståndet. Jag trodde alltid att jag skulle va den som va igång å hurtig. Men så började jag fundera över vad jag egentligen känner och jag blev helt knäpp. Jag är livrädd. Jag ser inte ut från detta. Jag förstår inte VAD jag ska göra som kommer göra det bättre och OM nått kan göra det bättre. Jag vill bara bi migsjälv igen.

Pepptalk till migsjälv

Jag vet hur jag ska göra för å nå dit jag. Jag vet hur jag ska bli sedd. Det är
Bara inte min tid än. Jag har förmågan å passionen. Jag har modet. Vem dansar jämt på alla klubbar? Även idag när jag var med dansare! Jag är inte den bästa på å ta koreografi. Men jag är grym på å improvisera när jag e i mitt bra floow.

Så fick man höra det idag. Hur en av C.s vänner peppade henne å sa att de e inte e svårt å bli känd. De e inte svårt å få artist visa. De e bara att du ska göra det. Du ska göra rätt saker jobba varje dag!

Då får jag lite brustet hjärta. För jag vill ju. Jag vill. Å på klubben älskar jag det.
Men det som kommer göra mig bra är detta jag ska fokusera på nu. 1 månad skulle inte va nått alls utan den månaden skulle ge mig så mycket mer av att göra allt detta. För jag har allt inom träning, fysik å dans. Nu måste jag få förståelsen!

Jag vet, jag kan å jag kommer bli en känd dansare. <3

Jag äger å jag e speciell. Jag har passionen å moder som de flesta andra inte har. Nu gäller det att få lugnet å balansen.

Min kropp å mitt jag

Jag e inte längre det jag var. Jag e inte samma uppspeedade anorektiker. Jag har lyckas ta mig ut det med lycka å en del sorg. För det e en del som saknar det. Jag saknar den kroppen på ett vis. Jag får liksom dåligt samvete av att inte va den smalaste, starkaste, mest träningsnördiga.
Trots att jag samtidigt känner att livet faktiskt är ett fritt val å man kan få njuta av varje dag å göra det man vill.
Men de e de som e så konstigt. Att man ska kunna va glad å njuta av allt. Av varje ögonblick. Jag ser biffiga killar gå förbi, uppumpade som faan. Å då känner jag mig dålig, då tänker jag att jag också borde gymma för att se ut så. Vill jag se ut så? Nej. Men ändå så ger alla med vältränade kroppar och synliga muskler mig dåligt samvete. För jag har inte synliga muskler längre, inte som förr. Men synligheten har med maten inte med styrkan å göra. Å jag äter ordentligt, inte mycket sötsaker men jag äter rejäla portioner. Å tjejers kroppar har mer fett men så e det.

De e bara så svårt med en balans när man e förvirrad å rädd för allt. För de känns som jag Inte kan bestämma själv.

Kan man verkligen må bra. Kan man verkligen göra det man vill å ändå va
Hälsosam?
Jag e oroad. Men ändå lugn.
Jag tänker hela tiden att jag borde springa men skulle nog aldrig komma mig för att springa i detta varma väder. Tror inte jag skulle orka... De e det jag saknar, mitt GO! Min oändlighet!

Att vara konstig

Jag sitter i lägenheten. Vi har vart en heldag på stan å shoppat å haft jättekul. Varenda spegel vi har gått förbi har jag dock blickat in i flera gånger. Å gått tillbaks en extra gång för att se igen. Se på min kropp. På mina armar som känns så stora nu jämfört med tidigare (å jämfört med mina vänners). På min kropp som är kurvigare, mina lår som är rundare å min mage som Har mer lös hud/fett än tidigare.
Jag sticker inte ut som den vältränade slanka längre. Jag ser stark ut men som en tjej. Det är jobbigt att se även om jag tycker att jag ser snygg ut egentligen. De e bara att de inte e som förr. Å jag ser i inte längre så där extremt träningsnördig ut.
Mina armar dock har jag komplex för. Å mitt ansikte. Armarna ser så stora plufsiga ut å ser fettiga ut. Å ansiktet e runt å knubbigt.

Jag har ett problem. Jag vill göra situps innan jag lägger mig. För jag känner mig knubbig å äcklig. Men 2 tjejer sitter å spelar kort här å om jag skulle börja göra situps skulle de ju se hyfsat skumt ut. Men samtidigt så tänker jag: va fan jag får väll göra vad jag vill. Mitt liv. Om jag mår bra av det så e det väll okej!!??

Å jag kanske bara e en ambitiös person. Men jag vågar inte. Jag yror att de ska se mig som konstig, knäpp, nån som har komplex.
Hur ska jag göra för å våga?

Visserligen e de ju pga ångest jag vill göra det men ändå... Jag vill kunna stå för det å göra det... Fan varför gör kg det inte!!!?

Vem är jag & varför?

Så kommer funderingarna om detta ämne åter upp. Vem är JAG å vem är sjukdom?
Och eftersom jag är frisk viktmässigt så vad gör det om jag har ett nyttighets tänk i mat å träning då?

Alla människor jag stöter på äter godis, sötsaker, choklad. Det "unnar" sig saker å vill gå iväg å käka glass hit å fika dit. VAD gör JAG då?
Jag vill inte att folk ska se på mig som den udda och konstiga. Men samtidigt vill jag inte göra något som jag får ångest å mår dåligt av. Något som jag inte vill eller e sugen på. Jag får ibland mina ryck då jag är sugen på någonting och utöver så äter jag så sunt jag kan. För jag vill inte äta socker om jag kan stå emot det. Jag undviker det inte för att jag inte tycker sakerna är goda. För yoghurtglassen var dödligt god men jag har så svårt för att gå iväg å köpa nått gott bara för att nån annan vill. Och säger jag att jag inte äter sött så kommer frågan "varför?" upp och jag har inte nån motivation som jag kan stå för. För jag vet att man kan äta sånt då å då om man har en bra regelbunden mathållning. Å jag som dessutom äter väldigt nyttiga saker.

Men jag känner mig så äcklig nu. Å jag känner mig så rund å dålig nu förtiden.
Vart är den tjej som va fighter nr.1? Som köttade sönder å alltid va igång. Som öppet visade att hon va träningsnörden. Som sprutade ut sin energi åt alla håll å kanter.
Jag tänkte inte alls på vad andra runtomkring skulle tycka om jag gjorde si eller så. Nu tänker jag att folk analyserar minsta lilla jag gör.
Hur är man sig själv? Vad gör man när ens kompis frågar om man ska gå till glassbaren sen? Man vill ju va en trevlig vän oxå som delar upplevelser..

Jag vill bara kunna träna hårt inför folk. Jag skulle kunna gå ut å springa när som helst. Men jag vill ju faktiskt inte verka mysko även om jag samtidigt vill.

Jag saknar mitt gamla överenergisla köttar jag.

Gräset är alltid grönare på andra sidan

Ni vet känslan när man vaknar en vintermorgon efter endast 4h sömn tidigt på morgonen!? Man känner sig lite småkrasslig med andra ord. Så känner jag mig. Och jag har alltid gått tillbaks å dansat ändå. Det är bara för att jag e i LA å verkligen INTE vill bli mer och längre sjuk som jag fortsätter vänta. Det kanske e dumt. Men jag kommer anklaga mig så hårt om jag blir mer sjuk å inte kan dansa på veckor pga öroninflammation. Man har ju antibiotika av en anledning.
De e ju lite som om man går till doktorn å säger att man går å lägger sig 02 och går upp 06 å så förstår man inte varför man är trött.
Doktor säger "Gå och lägg dig klockan 22 istället"
Nästa dag går du å lägger dig 22 men tänker att jag kan ju gå upp kl 02 nästa dag istället.
Då har du följt doktorns råd men resultatet blir ju inte vad som var tänkt.

Detta är 3 ynka dagar i mitt liv. Varför chansa. 3 dagar är så mer värt än sängliggande i 2 veckor extra.

Kämpa tjejen. Även om jag känner mig kry så kan jag faktiskt slippa snuva i näsan, tryck i huvet och lätt irritation i örat.

Ive made a promise With myself. Ill have 2 keep it.

Will it EVER be good. Will I EVER feel calm.

Gick till läkarn idag. Va lite röd i örat å lite i halsen så fick 5dagars antibiotika. 5 dagar är ingenting egentligen. Men jag e redan stressad av att jag inte tränat på 1 vecka. Å jag tänker att jag borde gå å träna fast jag känner att jag fortfarande e dåsig. De e ju bara dåsighet, de e ju inte ont. Men ja kan inte bestämma mig. Jag går runt å halvdant känner efter å ältar. Om jag ändå ska älta kan jag lika gärna göra det. Då kan jag lika gärna träna å så får jag se hur det blir. Så får jag skylla mig själv om de blir värre.

Jag känner mig så konstig just nu. Jag känner mig äcklig å instängd i min kropp. Den känns rund å äcklig å jag vill så gärna träna bort fettet. Men sju gör det inte. Jag kan inte slua tänka på
Allt detta. Jag kan inte sluta tänka på att jag borde träna fast jag äter medicin. Men jag vill ju inte bli värre igen. Men jag e ju typ bra nu. Nu e jag i det bra stadiet som jag brukar gå tillbaks till skola å träning. Vad ska jag göra?

Läser nån
Detta? Snälla
Säg något peppande.

All in or nothing. Frisk eller kry. Doktorn eller envishet.

Jag skriver ofta att jag är orolig. Men ofta så skapar jag min oro för att jag hört av andra att man ska vara orolig. Jag vet själv hur jag fungerar. Och jag vet vad som får mig att må bra. Och jag är en smart tjej. Men jag har lätt att ta till mig av de människor som inte tänker själva, de som inte lyssnar på sin kropp och de som egentligen är rätt dumma eller snarare ovetande.

Jag tror på att kroppen säger till hur den mår. Kroppen är en snart konstruktion som ger signaler när den behöver något och ger ifrån sig det sen inte behöver.

Det är dock någonting med oss människor... Det är en prestige att uthärda smärta, att göra sånt som man egentligen inte ska orka eller som är att gå emot kroppens signaler. Det ses som att vara stark.
Detta kommer även tillbaks hos dansare. Man ska låta bli att lyssna på läkare, man ska träna fast man blir ordinerad vila å trots man går på medicin. Å jag som tänker att läkare vet bäst. De vet vad som gör en bra, de har ju utbildning i området. Så varför ska jag inte lyssna?

Om jag går på antibiotika i 5 dagar är set väll bäst å säkrast att hålla sig lugn under tiden så man blir helt frisk. Istället för att träna men känna sig dåsig å småsjuk å sen så blir det aldrig ett bra. Jag e en 100procent or nothing tjej. Gör det du gör till 100%. Jag ser ingen mening med att jag ska gå på danslektionen å göra halvdant. Dansar jag så kommer jag köra fullt ut!

fan, hjälp

Jag är så äcklad av mig. Jag e tjock å äcklig. Jag äter för mycket. Jag e lat å jag inbillar mig att jag e sjuk. Det stämmer inte ens. Å varför tränar jag inte arslet av mig. bantar ner mig. Bränner kalorier. lite mindre fett skulle va najs, eller att iaf kunna äta mindre. Inte bara glufsa på å leva för stunden av att det smakar gott för att sen bli för mätt å FAAAN.
Jag kan inte få nån att förstå detta hopplösa grubblar tillstånd jag e i. att jag har ångest men bara grubblar. Hatar att va sjuk. Blir ju så jävla rädd fast jag inte e det egentligen.

Vad hände med mig?

Vaknade. Ont i huvet. Örat gör inte ont de e bara jag som e orolig. Gymmade. Slutade gymma av oro. Gick å handlade honung. Gick hem. Åt 1 skål yoghurt å crunchy plus 2 mackor!!!?? blev jättemätt å kände mig äcklig. Kollade på film. Å inser nu att jag inte e sjuk utan bara oroad. Jag behöver inte gå till sjukhuset. Jag behöver inte göra det egentligen för jag e frisk jag vet det. Det e bara jag som e orolig å när jag e orolig tappar jag lusten till allt. Åt middag nu efter filmen men va fan kom ju på att filmen e ju bara 2 h lång. Alltså åt jag ju för två timmar sen. Å nu blev jag jättemätt igen. VAD ÄR MITT PROBLEM? Varför känner jag sån dragning till att äta, de e inte hunger jag känner ju... varför förväxlar jag känslor å varför blir det så här. Varför äter jag så mycket?

Jag mår dåligt. Mår alltid såhär efter jag vart sjuk. Jag kan aldrig känna när jag e frisk.. de e som att jag tror att jag lurar mig själv. Jag behöver hjälp. Jag vill inte äta mig såhär mätt jämt... :( Jag kanske ska slaviskt följa en matlista istället...

Jag e rädd å äcklad. Jag e rädd att jag ska fortsätta va så besatt av mat. Varfö e jag det å hur kunde det bli så?

Å varför kan jag inte bara inse: jag e frisk å då bli glad å gå å testa å träna..?
Varje gång jag vart still så här länge känner jag att de e dags å bränna bort det som lagts på eller träna bort den lathet jag samlat på mig...

Jag behöver ett trollspö. -.-

Intuition eller inbillning?

Vaknade idag Med huvudvärk, det hade jag inte igår. Örat e lika.
Efter en typ 2h överläggning om jag ska träna eller gå till doktorn så går jag till gymmet för å testa. 1h löpning tänkte jag först men insåg att oron för om jag e sjuk eller ej tog över. Testade 10 min för att överväga.
Magkänslan säger att de inte känns 100, de känns inte som när jag e frisk å de känns lite i bröstet men de kan ju vara inbillning.
Armhävningarna kändes mycket segare än vanligt å kroppen känns allmänt dåsig. Det svåra e om det e pga att jag är sjuk eller vart sjuk. Jag e fortfarande snorig å jag kommer inte kunna träna å va lugn å känna mig trygg utan att ha vart hos doktorn först.

Jag trycker hela tiden ner min magkänsla....

En gång var jag sjuk

Jag var besatt. Jag tränade för att jag var tvungen, jag kunde inte låta bli för jag var så äcklad av mig själv. Idag kan jag låta bli. Jag kan äta mer än jag tänkt å bli proppmätt för att det var så gott. Jag får lite dåligt samvete ibland men det går över. Jag klev över å släppte taget...men nu kan jag inte kliva tillbaks igen. Jag e orolig av att nån gång då å då hålla mig från å  äta. Jag kan inte träna eller dansa om jag inte äter mig nöjd. Inte för at jag inte orkar utan för att min hjärna bara tänker på mat.

Jag skulle vilja avvänja mig från å äta så mycket. Skulle vilja sluta gilla mat så mycket.
Jag var slank förr. Nu e jag mer bitig. Alltså jag e muskulös å kurvig. Kvinnlig. Jag tycker det e snyggt men.... skulle gärna ha mer definerad kropp. Andra kan bestämma sig för att deffa eller sånt under perioder men jag verkar inte klara det under en period ens... kan det vara att jag e rädd att åka tillbaks i mitt dåliga mående?

Ibland känns det som att jag inte vågar äta lite för att jag tror att jag e sjuk då...

Sover iväg denna dag med

Är så trött. Orkar inte börja dansa idag. Jag ska sova iväg denna dag oxå. Kolla på en film å sen lägga mig tidigt så ska jag komma tillbaks till dansadet imorrn. Förstår inte varför jag är så sliten..

Jag äter för mycket.

Jag vill inte bli tjock. Jag vill INTE.
Det är min mardröm. Men jag äter ju så mycket nu om jag jämför med när jag hade anorexi och under perioden då jag följde matlista. Och jag är osäker på mättnadskänslan. Jag försöker läsa på vad som e nyttigt å ej men att inte äta några kolhydrater ALLS, att bara äta sallad å kött å att gärna ligga lite under sin dagsförbrukning.... det känns så deprimerande. Jag blir galen när jag ska välja musli. Nötter är mindre kolhydrater men massa mer kalorier. Vanliga flingor e mindre kalorier men mer socker å mer kolhydrater. Ja jag kan ju sluta äta musli å bara äta ägg å kyckling hela dagarna...men vilket liv e det?

Å nu e jag så irriterad på det här jävla örat som känns konstigt. Det gör inte ont men jag känner att de e irriterat å jag känner mig dåsig å slö. Å jag e orolig nu... Bajs. Jag vill inte bli fet... :(

Snälla nån av alla ni runtom mig hjälp mig med att diskutera mina tankar... Jag blir tokig...

Att vara lagom

Jisses... blir så förvirrad.
Lagom måste vara det svåra man kan vara för det går ju alltid lite mer å lite mindre...så exakt när är det lagom? Det finns ingen gräns, man måste bara känna på ett ungefär men jag har ju alltid haft svårt å känna efter.

Har fajtat i flera år för å bli frisk. Å när jag sen blivit frisk så börjar jag undra hur det skulle va å definera kroppen.... men jag kan inte göra nått sånt för det påminner för mycket om anorexian OCH för att om jag gör nått sånt kan jag inte fokusera på ett vanligt liv. Då börjar jag istället att utesluta det vanliga livet å toro att jag ska må dåligt.

Men ändå så vill jag ju faktiskt vara vältränad å hälsosam. Jag skulle inte trivas med mig själv om jag var fet. Jag skulle inte det. Och ja, jag tänker ju på VAD jag äter, mängderna är mer accepterande men jag äter ju helst nyttigheter, lägre mängd kolhydrater, mer protein, mindre socker. Men jag går inte till överdrift. Egentligen e allt perfekt som de e nu förmodligen, men heey jag e människa, å människan e aldrig nöjd. Gräset är alltid grönare på andra sidan.

Fastade å läsa runt på en mängd forum om deffning å att få en tvättbräda å vältränad kropp. Det e så sjukt. Bär jag var riktigt sjuk så både svalt jag mig å övertränade. Jag tänkte att alla man såg musklerna på var vältränade å tränade as mycket.
Nu vet jag att synliga muskler beror på större del vad du äter.
För att få synliga muskler måste du bränna bort kroppsfett för att de ska synas.
Allt blir tillslut en fråga om att ge och ta. Hur mycket är du beredd att offra för att få utseendet? Och hur mycket är utseendet värt i jämförelse med livet, upplevelser och lycka.
Allt detta funderar jag mycket på just nu och det är även detta som hindrar mig från att kunna bli sjuk igen. Träningen var min ångest dämpning. Det var nog främst känslan den gav än själva resultatet som var drivkraften. Det var en besatthet av känslan, av ruset. Samma rus som gav abstinens och ångest.

Personen med den optimala tvättbrädan, det total deffade kroppen, perfekta brösten, personen som tar dagen som den kommer, kollar på en kärleksfilm framför tvn med en påse choklad, äter det den känner för jämt, festar och lever livet, inte är besatt av att räkna innehåll i mat osv...
DEN PERSONEN FINNS INTE. Den ekvationen går inte ihop. Man är inte garanterat lycklig med "den perfekta kroppen" (vad som nu är den perfekta kropen). Du kanske tittar på alla de där superrippade personerna å avundas dem men är de verkligen lyckliga.

Allt är en balansgång. Hur många middagar med vännerna är värt att skippa, hur många "nej tack" till kolhydrater, hur många total nykterhets månader, hur många vänner som tycker du är tråkig och besatt är värda att få.... Allt har ett pris. Jävligt fet gör en inte lycklig men jävligt neddeffad gör en inte heller det.

Shit jag blir så snurrig. För det e så mycket jag vill uppleva i livet samtdigt som jag e så rädd att bli fet samtidigt som jag bara vill uppleva å njuta samtidigt som jag vill förändra kroppsdelar men kan i inte då jag känner att det har vart mitt fokus under för lång tid...

Det e därför jag blir rädd, stressad å deppig när jag ser å talar med de killar som e riktiga jävla biffar. Jag dregglar inte över de utan tänker istället att de bara bara nördar in sig på sitt utseende å att det är deppigt att jag inte skulle vilja ha ett förhållande med någon som är så besatt av sin kropp å inte kan njuta av livet.

Jag säger inte att det atomatiskt e så å ja jag tycker vältränat e snyggt! Men de e skillnad på att va besatt och bygga sin självkänsla på sitt yttre och på att träna för att de e kul å för att bli lite snygg men kunna göra annat å leva livet.


Ramlade in på denna länk(se nedan). Å när jag tittar så tänker jag att faaan, de där ser ju ändå inte snyggt ut när en kvinna e så där öööverbrun, nerbantad å bara ser ut som en ailien. Överdrivet e inte najs. Förr tyckte jag det men jag får bara ont i magen av att se dessa för jag tänker på hur mycket tid å tanke de lägger på att eftersträva detta....


http://blogg.aftonbladet.se/kvinnligamuskler?page=4&pageSize=20

Därinne så liten å fel

Jag vill vara fri å avslappnad å känna att jag kan våga säga tycka å Göra så som jag vill å känner.
Jag känner mig så liten här inombords, känner mig så rädd å osäker på vad omgivningen ska tänka...och tycka.
Var på en klubb idag å kollade på ett dans gig. De e så många attitydfulla människor här, människor som vågar vara, de tror på sig själva oavsett om de e bra eller dåliga å de kör sin grej.
Jag dansar å känner att "jag gör säkert i otakt" "nu står folk å tänker att jag försöker va nått"
"ska jag Göra ännu större" eller tvärtom "göt jag för stort nu, hur mycket ska jag ta i, vad e snyggt å vad e bara tvångstanke"

De bråkas å stökas i mitt huvud å dansandet blir en glädje blandat med stress, oro och träningstänk.

Jag vill stå jävla gärna kunna vara mig själv. Kunna stå för vad jag tycker om att äta, vad jag gillar att ha på mig, vad jag inte håller med om och säga att jag faktiskt tyckte att det där var dåligt fast alla andra tyckte ett uppträdande va bra. men det läskiga är att jag ofta inte vet vad jag tycker. Jag känner inte. Jag vet inte om det var bra eller inte. Jag bara ser och sen kan jag varken säga bu eller bä.
Jag vill hitta mig. Vill hitta min själv. Vill hitta mitt självförtroende min styrka min säkerhet. Jag vill tro på mig och jag vill våga vara. Vill vara avslappnad med andra.

I wanna dance like nobody's watching.
Live as im gonna die tomorrow.
And feel what My heart is Telling me.

The girl behind the face

Det som gör det dubbelt jobbigt för mig gällande dansen är att jag har den där lilla rösten i mitt huvud som när jag dansar säger "gör ett hopp" "ha mer energi" "gör nån rörelse som e riktigt jobbig"
Och det i kombination med den energi jag har när jag blir peppad... Det är som att jag egentligen bara vill hoppa runt, skutta runt som en tok: upp å ner, pumpa ut massa energiska danssteg, som i discodans. Men jag vågar inte inför andra. För det känns som de ska titta på mig konstigt. Kanske e det för att jag egentligen e musikaliskt å smooth men tror jag måste ha full energi bara för de känns bra, eller så r det för att jag har gamla rädslor av att folk ska tro jag e sjuk/anorektisk för att jag gör det, att jag ska bli synad.

Jag vill bara dra ur proppen å släppa ut allt. Vi va i några kompisars lägenhet å de satte på musik å jag å N började
Dansa. Å när Det kom sånna riktiga dunk låtar, då ville jag bara hoppa runt som på discolekttionerna. Men nått stänger jag inne, rädslan av att andra ska tänka saker om mig.

Invasion i hjärnan

Jahapp. Ligger man här i sängen å funderar igen. Rumskompisen min kom hem från gymmet å här har jag suttit. Men vem säger att de e bättre å
Mer värdefullt att ha tränat?
Förmodligen e det tanken av att förändra sitt utseende. Men om jag tänker så här: om det inte skulle ha spelat någon som helst roll, om det inte skulle gjort nån skillnad på kroppen av att träna eller inte, vad hade jag då helst gjort ikväll?
Ja eftersom jag e små sjuk så va vila som jag gjorde bra men för samvetet hade tränat känts bättre.
Nu känner jag mig äcklig å tjock å jag höll dessutom på att äta en gång till för jag kände nått som jag trodde va hungrig. Men så lyckades jag tillslut att bara dricka vatten å sen gå till sängen. Varför lyckas jag inte med detta jämt när jag känner mig sugen på kvällen?
Shit... Svårt detta e. Hur ska jag fortsätta livet...? Jag klarar mig ju men anklagar mig samtidigt... Varför e jag inte ute å ränner. E jag frisk nu alltså? Men då kan jag ju ut å springa?
Jag e knäpp, hjälp mig med råd familj å vänner!

Gonatt

Mattjock å fundersam

Klockan e här 23.30.
Dagen har vart som följande: Då jag vart sjuk några dagar har den varit lugn. Jag har blivit bättre på att acceptera att jag e sjuk å att jag då ska hålla mig lugn å inte fortsätter älta å tänka att jag e dålig. Var å kollade på nytt boende. Var rätt spännande men de e ju lite små mystiskt folk som bor här så tror inte det blir att bo på det stället. Irrade runt som en tok å kom hem sent, hungrig å trött. Min roomie undrade om jag skulle på masterklassen (danslektion), nej sa jag då jag fortfarande är sjuk. Men började då känna efter... jag e ju fortfarande sjuk men det e ju mycket bättre å de e ju inte så illa... Så här e det alltid då jag e på bättringsvägen från sjukdom. Jag har små små känningar i ena örat än men jag skulle ju orka träna. Frågan e om det skulle bli sämre då eller om det skulle hålla i sig i evigheter...

Denna fundering kommer alltid i slutet av sjukdom. Jag får jämt bestämma liksom dag för dag att okej idag ska jag va lugn oavsett om jag känner efter å håller på. Jag får liksom göra mina egna regler. Jämt när jag e sjuk så blir jag liksom orolig för när jag ska börja träna igen å jag får då jämt lust att träna as hårt då jag känner att jag missat så många dagar.

Att bo med denna tjej e som att få se mina gamla sjuka tankar utifrån ibland. Inte riktigt men lite. En å en halv timme sedan alltså kl 22 sa hon: Jag går till gymmet å tränar. Jag känner inte för det men jag borde. Jag känner aldrig för det men jag vet vad jag mår bra av.

Jag: Du måste inget. Men du gör vad du vill, jag sitter kvar här vid datorn jag.

Så gick hon iväg. Jag kände mig inte så stressad direkt till en början. Det e mer nu som det kommer. Jag åt efter att hon gått. Jag åt mjölk med sööt sylt i och flingor. Jag la tillåmed i socker i en av tallrikarna. Sen åt jag macka å ägg dessutom. Plus en till macka med smör...
Kände mig nöjd å belåten efteråt men mätt. Å lite äcklig. Lite små tjock sådär. Å nu kom funderingen på att borda gå till gymmet. Varför? För å känna mig fräsch duktig å ren från maten.
Men jag kommer inte gå dit idag. För jag e orolig å rädd för att jag e sjuk. Och för at jag vet att jag inte borde. Men då kommer den inre diskussionen igen. Skulle jag träna mer skulle jag kanske ha synligare muskler å se ännu mer fit ut. Inte för att jag längre känner ett extremt behov att ändra mitt utseende för jag tyckeer jag e helt okej som jag ser ut även om jag skulle vilja ha lite mindre armar å ben men de e okej. Man kan inte forma sin kropp. Man kan inte bestämma hur varje litet hörn ska se ut. å det kommer nog inte göra mig lyckligare. Så då kommer man till en förvirring varför man ska träna pga bara för att känna sig fräsch...

Om man har ett mål att få bättre kondition. Bli starkare. Gå ner i vikt. Gå upp i vikt (muskler). What ever. Ja då förstår jag. Men om man bara ska göra det för att känna sig duktig å smal då det egentligen inte gör någon skillnad. Varför ska jag då göra det?

Jag utvecklas mer för varje dag. Jag börjar inse att livet är nu å jag behöver inte tvinga mig till saker. Fast jag känner mig fräschare av att gymma. Men varför ska jag pressa mig till spygränsen? Av vilken anledning? Kan inte komma på nått bra argument längre....

Jag vill bli dansare. Jag vill bli lycklig. Jag vill uppleva. Jag vill INTE må dåligt.

Allt händer av en anledning. Å tjejen jag bor med har gud tagit hit för att pröva mig. För att lära mig att stå upp för mig själv, säga ifrån, å för att utifrån se hur det är ohållbart att bara dämpa sitt dåliga mående med att gymma. Nu e det jag som e den kloka rösten som säger till den sjuka att du kan ju göra så om du vill men du kommer inte bli en lyckligare människa av det om det inte är vad du vill göra. Helt sjukt när man tänker att allt faktiskt händer av en anledning. Livet är jäkligt häftigt faktiskt.

Är det tillåtet att må bra??

Jag e inte rädd egentligen. Jag bara tycker det känns förvirrat. För idag har vart en så bra dag! Jag va 10 min å sprang innan första klassen bara för att få upp värmen, det kändes skönt men sen så sprang jag kanske lite onödigt snabbt för endast uppvärmningssyfte men what evah...
Tog en grym hiphop klass för Rihannas dansare, passade mig perfekt i groove å allting, va så jävla kul.
Efter det blev det 4 klasser till denna dag. Bara för att det var så kul!
Men det som gör mig förvirrad e att jag inte känner nått behov av att springa, inget behov av att pressa mig mer än min kropp känner för. Om jag puschar mig för att det är kul å jag dansar så e det ingen rädsla å de gånger jag mår dåligt å har ångest känns det ju inte bra å puscha mig längre...
Men då tänker jag att va fan jag kan ju inte gå runt så här å ha kul. Tänk om jag någon gång måste göra en koreografi som man hoppar upp å ner 100ggr i rad å den e jätte fysiskt krävande å man måste ha as mycket benmuskler. Då borde jag ju träna mer kondition, typ va å gymma varje morgon bara för att å sen köra massa lårstyrka. När e det ok? Hur mycket?
För jag kan bara lägga mig å göra lite armhävningar för att det känns bra liksom. Samma med situps, inte direkt för att jag känner att om jag inte gör det så blir jag svag men jag bara känner att det känns bra å göra det. Å min roomie brukar ju egentligen gå å gymma varje morgon. Jag sover ut å går på klasser istället, å jag e ju i bättre form än henne... Men ändå känner jag lite att vafan jag borde ju egentligen gå å köra stenhårt... Fast jag känner ju inte att jag borde det egentligen men eftersom jag inte känner det blir jag förvirrad....

Jag tänker bara att vafan, det kan ju inte va så att jag bara kan göra det jag vill å mår bra av åså e allt bra...eller går det?

Jag e förvirrad...jag har inpräntat i mitt huvud att man borde gymma å springa som dansare...även fast jag känner att jag får bra träning på dansen å att om jag känner att min kondis e för pissig för det jag vill göra då löser jag det då, när ett sånt jobb kommer. Jag kan ju inte tänka "tänk om", om framtiden..
Men det känns så skumt. Ska jag kanske gå till gymmet imorrn ändå.. de e ju alltid bra med konditions träning...
men jag har liksom insett att om jag e trött får jag mer ut av att vila än träna å att jag behöver inte träna i gym för att va bra...

Men idag mellan danslektionerna började jag köra lite lårstyrka å armhävningar bara för det kändes bra å jag ville bara se om jag kunde!

De e så skumt...mina tankar... man kan ju alltid va starkare, ha bättre kondition. Tusan.. ska jag följa hjärtat eller impulser.. å hur blir det om jag tar ledigt från dansen en vecka... skulle oron komma? Ja förmodligen!... Humm, vad händer om jag åker på solsemester i 3 veckor. hur kommer jag tänka då??

Hjälp mig med råd!

Det kan ju inte va tillåtet att bara göra det man mår bra av!?

rätt or Fel?

Ja det är ju ett väldigt utseendefixerat land man kommit till. Förr avundades jag alla med enligt mig "perfekta kroppar". Nu när jag ser en brud med ett sixpack tänker jag, hon måste må dåligt, är säkert besatt av sitt utseende å står på gymmet varje dag smat äter super kontrollerat för att se ut så. Lyckan ligger inte i utsidan, lyckan finns på insidan i själen.

Jag var på baletten imorse, mina lår var stiffa som fan, hade ont i hela benen å det var så krampaktat att göra alla övningar. Skulle gå hem efter det egentligen men föll för impulsen och körde SALT workout klassen. Men min kropp orkar inte alls så mycket som förr nu. Vet inte m de e att jag äter dåligt å oregelbundet (blir så stressigt mellan lektionerna så då går det väldigt lång tid emellan) eller om jag blivit svag.
Gick sedan hem å gjorde lunch men började sen deppa ihop lite å kände mig orolig inuti. Hela dagen slutade med 30 min jazzuci för att sedan ta 3 klasser igen.

När allting skriker nej

Jag är på en underbar plats. Det är strålande sol, jag har pool å jaccuzzi på gården å en dansskola tvärs över gatan som har grymma klasser. Hur kan jag må dåligt?
Ja det är väll ett solklart tecken på att när själen mår dåligt så spelar det ingen roll vilka yttre omständigheter som finns. Jag är inte som någon annan. Och jag tror inte på det gör sättet som andra gör: tar 7 klasser om dagen. Jag kan inte det. Min kroppsliga kondition skulle klara det, det skulle alla om de bara ville. Men mitt psyke... Jag kan inte koncentrera mig och jag utvecklas inte som dansare överhuvudtaget. Jag kan bli dansare, men jag måste ha andra regler än resten.
Jag vill inte dansa bara för att jag borde eller för att det egentligen är kul. För inget är roligt om man inte har glädjen eller lusten. Det finns 1000 saker att göra i LA, å jag har redan lärt känna flera som jag kan hänga med.
Nu ligger jag brevid jaccuzzin å chillar. Det känns skönt. Nu e jag iallafall ute i. Solen, då känns det inte lika ensamt.
Jag måste bestämma grundideen å sen inte deala. För de e tveket över att jag kan mer, mer e alltid bättre. De e de som gör att jag mår dåligt.

Jag ber om hjälp, men de råd jag får följer jag inte... Det går inte ihop liksom. Skärpning!

Intetsägande identitet.

Ett ekande. Ett bröst fyllt av tårar. Ett leende som bara ler till sitt försvar. Ord som inte har något innehåll. Insidan bara tom. Huvudet bara tomt. En rädsla för att släppa taget, en rädsla för att gå miste, en rädsla om att bli dömd, synad. Jag känner aldrig att jag kan göra VAD jag vill, jag känner mig aldrig trygg i mig själv. Jag känner mig ständigt objekterad, ständigt sedd. Att allt jag gör syns, att alla andra vet, tror, tänker, dömer mig. Jag kämpar mig bara igenom dagen för att orka till nästa. För att hålla, för att inte brista. Jag vill inte misslyckas. Jag kan inte bara lägga mig i ett hörn å deppa ihop. Istället fortsätter jag på en halvdan konstig väg. En olycklig väg. Amerika är ett häftigt men underligt land. Allt i Los Angeles handlar om mat och träning och utseende. Det står kalorier på allt. Allt är fett fritt å kalorifritt (men istället med en mängd konstiga emuleringsmedel och socker). Hälften är överviktiga och hälften ÄR sitt utseende (beeing helthy is the most important for them). Utseende är något så viktigt för mig men nått jag inte längre kan addikteras till. Men jag kan inte neka hur bra det känns att träna kroppens delar för att utforma ett fit utseende. Här finns tvapparater i gymmet. Fatta om man skulle stå på löpbandet samtidigt som man kollade på tv. Om människor skulle stå på rad och träna samtidigt som de kollade på film. Tänk om man skulle gå dagarna i ända. Fatta vad man skulle bränna kalorier. Jag tror alltid att man kan mer, eller man orkar alltid mer i kroppen än man gör men det är psyket som bestämmer när man stannar. Det är det som gjorde mig sjuk. Vetskapen om att det alltid går mer. Och det är det som nu gör mig handligsförlamad, känslan av olust. Känslan av uppgivenhet och rädsla. Ja knner mig tom när jag pratar med människor. Jag vet inte vad jag har för åsikter, det spelar ingen roll. Jag vet inte vad jag känner.

Jag vet inte hur det här kommer fortsätta. Jag vet inte alls. Jag älskar att va här för människor e så sociala och öppna. Men samtidigt vill jag bara bort. Någonstans där min själ får ro. Jag vill sitta vid havet, känna ingen stress till något. Jag vill släppa taget och bara vara. Bara strosa. Bara vara på standby. Jag vill bara ha en soft period utan orostankar och kroppsångest.

Jag kan fly till vilket land som helst men min själ kommer alltid följa med mig. Gissar att det är därför jag letar efter kärlek. Jag letar efter någon som ska stjäla mitt hjärta å rädda mig från mig själv. Någon som bättre kan hantera mitt hjärta än jag gör just nu.

Söndags filosofi

Varför tänker jag så mycket?
Jag klarar liksom ett vanligt liv, jag lever ett vanligt liv men jag e orolig inuti å känner inte å upplever inte till fullo. Nu vart de så sent så fast jag hade tänkt att synda å gå till gymmet så gjorde jag inte det.
Ändå så fastnade jag vid datorn.

Jag vill inget annat än dansa dansa å dansa hela dagarna. Å i tanken e det ju så kul, å lektionerna här e ju så roliga! Men varför kör jag inte 6 om dagen då.
Jag kan inte göra upp schema på att bara ta 3 klasser om dagen, för då känns de så slött å lite om jag har tid för Annat efter. Men dansglädjen kommer nog tillbaks om jag håller mig till lagom. Så jag inte får den där uppgivenheten! Varför e jag så oroad å förvirrad? Vad är det jag är rädd för?
Jag överväger hela tiden om jag skulle gymma. Varför? Vet inte. För jag känner inte att jag måste det för att bli en bättre dansare utan jag känner bara att jag borde ändå.

Jag behöver stöd nu! Å en insikt!

Se hit och ge mig lite trygghet!

Tillbaks från gymmet men gav upp som de gånger då ångesten inte e tillräckligt stor för å kunna pressa mig. Som den aldrig numera är. Jag har inte motivationen till att få mig att må dåligt. Jag har inget som motiverar till att jag kommer må bättre av det, så det går inte längre. Det är skönt att springa i lagom tempo men att köra stenhårt de dagar jag känner mig deppig går inte. Å att gå till gymmet blir också helt knäpp, för man bygger inga muskler av att gå dit vid ett tillfälle utan man måste ha regelbundenhet å då ger jag typ upp för jag vet inte varför jag gör övningarna, jag vet inte varför jag skulle träna armar annat än att det känns najs när det gör ont.
Det värsta är att det gör ont i kroppen, har träningsvärk. Å fast jag vill dansa så spänner jag mig när jag ska dansa, eller jag liksom ger upp. Jag passar inte till att träna själv, jag ska va i grupp. Fan tillbaks till schemat. Jag måste följa det jag bestämmer! Ska göra upp ett schema nu!

En del av mig vill bara gråta. Jag känner mig så liten å ensam, å uppgiven. Kommer jag någonsin bli upptäckt av någon? Är jag tillräckligt bra? Jag vill så gärna jobba med dans. Jag vill vara i musikaler. Jag vill dansa i musikvideos, bakom artister, på scener. Men hur ska jag bli upptäckt? Hur ska jag hitta lyckan, lugnet å hur ska jag bli tillräckligt trygg i min dans. Å hur ska jag komma dit jag vill?? Ja inte är det att stå på gymmet iaf...

Jag hoppas S. kommer hit snart så vi kan göra saker tillsammans. Hon e mer motiverad än min nuvarande roomie. Vi är mer lika jag å S. Jag vill ha ett dansgäng å hänga med, bada med, grilla med, mysa med, festa med. Jag vill ha vänner här. Jag vill vara kär! Det e mycket jag vill nu.

JAG VILL VARA FRI OCH LYCKLIG.

I en annan värld

Så nu är jag här. Själv. Med eget ansvar. Första dagen var jobbig, jag kände mig främmande å ensam men andra dagen var helt underbar. Klasserna är så roliga å jag kände att gymmet va ingenting som jag ska fokusera på. Men så kom det jag fruktade. Igår körde jag balett å contemporary. Va helt underbart kul! Efter det åt jag lunch å gick tillbaks till piruett klassen. Det var där det började kännas sämre. Jag såg mig i spegeln i mina tajts å äcklades av mina kurvor å min mage som har lite mjuk på sig nuförtiden. Efter piruett klassen hade jag skrivit upp mig för jazz men jag började känna en olust, en oro å då blir det svårt å dansa. Jag gick ut efter halva klassen å satt i typ 1,5 h på uteplatsen på dansskolan för jag kände mig så trött å dåsig. Men jag anklagade mig själv för att inte tagit fler klasser, nu var klockan 18 å vad skulle jag göra nu då. Har ju inga vänner här, vill lära känna lite amerikanare... Jag var hemma tidigt den kvällen, la mig i sängen å kollade på sytycd klipp. Var så trött.

Idag när jag vaknade tänkte jag gå på baletten. Men jag har sån träningsvärk överallt, å då blir jag orolig å rädd när jag ska träna. För jag känner mig så trött. Förr hade jag gått ändå, men nu kom jag inte upp ur sängen. Hade velat ligga å sova å sova bara. Men de känns fett deppigt, vill inte va inomhus själv. Ja nu missade jag baletten, blev för tajt om tid.. fan, hade velat gå faktiskt. Vill träna min teknik. Funderar om jag ska ta ett besök i gymmet ändå... Springa bort lite oro å ångest...

Varför ska denna deppighet alltid komma tillbaks? Är det för att jag e trött som jag blir så här?

Snälla, låt mig lära känna lite am. people så jag har några å hänga med... jag hatar känslan av att va ensam.

Tryck iväg det jobbiga

Så imorrn försvinner jag iväg.
Mycket å fixa idag, gäller å bara trycka ner spring tanken rejält nu. De e jobbigt, dans e så jävla kul men jag saknar det där flåset som fås av hårdare träning. Men this is My challenge å jag ska bli fri, de e inte friskt att älta alla dessa tankar varje dag så då ska jag gå emot dem å Jag ska få MOT friheten!

Toi toi on me!!

En gång sjuk, alltid sjuk?

Folk säger att man alltid kommer få leva med sjuka tankarna fast man har frisknat till från anorexia. Men de kommer minska.

Jag vill ha bort dem helt. Jag vill inte ha så här. Jag e nog i en tuff period nu då jag e i normalvikt å bra hälsolägen men tankarna maler som fan.
Måste bestämma, följa å gå emot gp emot, gå emot!

Talade med en som hade anorexia som ung å fan nu började jag tänka mer på träning. Att jag borde springa. Jag kan, jag Vet att jag kan men jag gör det inte för att det leder mig inte mot det friska: men jag känner mig så dålig som inte följer sjuktankarna. Kanske borde jag träna varje dag? Varför bara varannan? Tänk om jag instället bestämt löpning varje morgon å sen pass på det. Varför bestämde jag inte så? Ge mig styrka å klarhet i vad som är att kämpa åt rätt håll!

3 djupa andetag

Ta det lugnt. Andas. Jag darrar, hela min kropp känns skakig och oron sitter i bröstet. Jag är illamående och så här har det varit hela dagen. Jag tror det är det här som är anorexians sätt att hälsa på å försöka få hyra ett rum till i mitt hus. Men jag har bestämt att INGEN TRÄNING IDAG. Och jag har inte övervägt att bryta det utan jag har pressat bort tankarna gång på gång. Det e jobbigt som fan. För jag vet att jag blir lugn om jag drar på ett pass, men jag måste klara av att stå emot. Jag kan inte få ångest varje dag jag inte tränar. Jag fortsätter kämpa!

Ändrat schema = kaosar min hjärna!

En underbar solig härlig morgon... och det första jag utmanar hjärnan med är "Hur skulle det kännas att träna idag" Fuck that! Bort dumma tvångstanke. Bestämde ett pass varannan dag. Skulle egentligen dansat idag så då hade det blivit 3 träningsdagar efter varandra. Bör jag byta imorgon med idag då då dansen blev flyttad? Men jag tog ett pass igår... ALLTID blir dessam kompromisser! Nä FAN HELLER, jag e dålig på å vila, då prioriterar jag vila då jag dessutom har mycket att göra! Tänk inte mer på det för då får jag inget gjort! KÄMPA NU FÖR FAAAN!

Sömnlös part 35

Nu börjar det här bli riktigt jävla irriterande. Jag sover piss. Det tar jätte lång tid innan jag somnar, känns inte ens som jag sover nått alls å jag vaknar mitt i natten vid 3-5 tiden å kan inte somna om.
Trycker i skallen, ögonen e tunga å jag e hungrig. Men jag kan inte somna om. Jag ligger å funderar å det snurrar i huvudet innan jag ska sova, tror detta kan vara anledningen. Det gör mig galen.

Snälla låt mig få tillbaks min goda nattsömn!

Människor är min livlina

Jag kan allt bara jag bestämmer mig för det. Det är bara så svårt när dans å träning ligger varandra så nära å man inte alltid känner vad man vill.
Men då är det så bra att luta sig tillbaks till det som alltid gjort mig trygg och lugn: regler, ramar, scheman!

Det är så här jag måste göra ett tag, bestämma och bara följa helt enkelt, inte analysera. Bestämde att jag fick ta ett PASS på Friskis å Svettis varannan dag fram till avgång. Finns inget pass blire ingen träning, jag ska inte träna själv just nu.

Gick på step med mammsen igår å jag förstår inte. Så fort någon annan person går med (observera en sund person å ingen träningshetsare) då blir jag lugn, känner mig inte orolig å jag får massa energi å kan göra hårt.
Är jag själv fungerar inte detta, för där kan man alltid göra mer. Men e kg med någon annan blir den min ram å säkerhetslina, lite riskabelt för det är detta som gjort att jag tränat lite till efter tills den jag e med säger till. Men nu måste bara följa
Det jag bestämmer utan å känna efter.

Jag ska inte träna själv. Step va fett kul för övrigt!

Stuck on repeat

Hur många sömnlösa nätter ska jag få
Ihop till innan jag kommer till en conclusion. VAD ÄR JAG OROLIG Å RÄDD FÖR? Om jag ska sitta å tänka på träning hela tiden så kan jag väll lika gärna träna. Fuck att de e så skönt å springa sönder...

Måste bestämma, hålla å distrahera. This aint working. Ligga å Tänka på det Stup i ett. Min käre bror sa så kloka saker. Han e rak på sak å Tydlig å trött på skiten med all förståelse! Svar på mina funderingar att pressa mig å träna varje dag.
" men va fan, det kommer inte funka imorrn eller iövermorgon. Det kommer aldrig funka, du kan inte. Inse bara det. Det du inte kan är att vila. Du är inte dålig på å träna. Det du behöver träna på är å vila sönder"

<3 älskar min fina bror å han är så klok. Och jag mår så dåligt över den omgivning de tvingas leva i. Att allt har handlat om mig de senaste 10 åren, 10 år.... Helvette. Nyss va det 8år. Jag bil inte bli 35 å ha samma issues.

Jag vet vad jag bör göra.
Jag böör ha träningspaus i 1års tid, ett år då jag gör nått helt annat. Bor på en gård, folkhögskola, umgås med människor, fikar, målar, pratar, tar promenader. Lär mig andra saker än träning. Som en intensivkurs i att leva!

Men jag kan inte ta det året. Jag tror att det magiskt ska försvinna en dag ändå. Jag vill inte hoppa över min resa. Jag vill inte missa min chans. Jag måste prova iaf.

Men ett lagom tränande gör mig mer
Orolig å rädd. Jag tänker ju baaara på det ändå.

Löpbandet å jag

Det känns så jäävla skönt å kuta svinsnabbt på löpbandet, men jag presterade dåligt. Jag kunde mått illa, det gjorde jag inte. Jag kan fortsätta fast utomhus, men det gör jag inte. Jag är värdelös. Jag är inte sjuk. Bäst å åka hem innan ångesten blir större.

Anorexia Nervosa

 

Detta var jag en gång i tiden. Nått i mig saknar det, att vara utmärglad, undernärd och hela tiden kontrollerad. Vilken diciplin, att hela tiden sträva neråt, bränna bort lite till. Jag sörjer fortfarande anorexin.

Hittade den här dikten på en hemsida för en psykolog som jag funderar på att börja hos. Hon är specialiserad på svåra fall inom denna sjukdom. Jag vill bara bli fri. Idag är ångesten å oron starkare än igår. Jag känner ett så starkt borde av att gå ut å springa. Ska träffa mamma på stan nu, jag är rädd. Jag känner mig otrygg i mig själv, jag vill bara bli fri. Samtidigt som jag vill åka iväg vill jag stanna hemma å bli bra. För om ångesten är kvar trots att jag byter miljö kommer jag försaka mina chanser. Jag är rädd. Ska jag springa? Ska jag åka? Jag vet ingenting...

Om jag bara kunde inse...

Familjen ruttnar tillsammans

Det svider att se hur min familj lider. Men jag vet inte längre vad jag ska säga för å trösta. För jag vet inte själv vad som kommer göra detta bra. Det kommer bli bättre för familjen min när jag flyttar för de kommer inte se eller höra om jag mår dåligt, men jag kommer fortfarande ha kvar det i mig. Men någonstans i mig så vill jag inte helt bli frisk, för annars skulle jag så envis som jag e kunna stå ut å kämpa. Men jag vet inte vad som är rätt lösning. Jag vet inte vad jag ska göra, jag håller mig aldrig till det jag bestämt. Jag skulle inte träna. Men igår bestämde jag att ett pass varannan dag tills jag åker. Nu överväger jag en joggingtur också idag. Jag har varken tid eller lust med det oxå. Och trots att jag så tydligt ser att det endast e av tvång å att tvinga mig jag vill göra det så överväger jag det än. Å jag kommer nog fortsätta å överväga. Så kanske de e bättre att bara göra det? Fast då spinner det vidare å jag överväger annat oxå. Egentligen behöver jag behandling. Men samtidigt vill ja iväg. Men inget löser sig själv om man inte bestämmer sig. Så vad ska jag bestämma mig för? Vad kommer göra mig bra?

Jag behöver en klok människas råd. Jag behöver veta. Jag vill må bra. Egentligen vill jag det. Men de e så tryggt å vara rädd å osäker. Det e det jag alltid vart under de senaste åren.

Natt-träning

Så släppte jag till för längtan. När jag inte tränar känner jag ett sug, jag kan inte hjälpa det. Och om det är det som kallas ångest eller inte vet jag inte. Jag kände verkligen för att göra magövningar innan jag skulle sova ikväll så då gjorde jag det. Å direkt när svetten börjar rinna å jag känner hur musklerna jobbar så känns allt bättre. Jag känner mig fräschare å positivare. Jag känner ett hopp med dansen å jag blir taggad på livet.
Kan jag kanske bestämma själv? Kan jag kanske veta när jag ska träna och inte? Kan jag det?
Det känns bra nu efter men det läskiga e nu att jag inte vet hur Mycket jag ska göra framöver å om jag ska gå efter schema eller ej. Det är alltid detta som blir svårt.

Jag började tänka på intervaller. De e ju en av träningssakerna jag är rädd för. Att kuta sitt Max flera gånger. Jag är nog rädd för att det inte finns några begränsningar, för att jag vet att de spinner ångest.
Men om jag bara tar pass då?

Måste fundera lite till... Godnatt

Fuck My brain... Ååh!

Så bestämde jag att jag ska ta ett pass imorrn! Känns skönt nu, mycket lugnare. Frågan e om detta är min undanflykt att bli frisk. Min bror sa nått så klokt: Det e inte att träna du tycker är svårt utan tvärtom det är att vila du tycker är svårt. Då är det ju vila du ska öva på!

Ja de har han så rätt i men jag saknar så gamla jag som for omkring överallt å gjorde allt möjligt. Iof så hade jag "osynliga" förbud då. Jag visste att ah inte skulle springa så då gjorde jag ej det, å gym va inte Heller nått jag skulle ägna min tid åt. Problemet kom när jag skulle börja känna själv. Nu när jag vet att jag får och kan göra allt vad jag Bill. Då vill jag helst syssla med det som jag är mest rädd för å som plågar mig mest.

Funderar på å släppa på detta "jag ska aldrig göra situps å armhävningar på rummet Grejjen". Vad gör det om jag gör lite situps då å då eller armhävningar för att de känns bra???
Måste jag ha ett förbestämt schema hur mycket å när jag ska träna? Jag kan väll bara göra som alla andra? Men de e ju de jag inte kan... För jag kommer ju göra lite situps nu å sen går jag in säng, inte som på sjukdoms tiden då jag höll på hur länge som helst, började gråta å fick tvinga mig i säng.

Hur ska jag Göra? Ska jag börja med impuls träning? Samma gällande å springa?

Ett proffs på att misslyckas

Jag kommer alltid på idéer, regler och saker jag ska göra för att bli frisk. Men varje gång jag kommer på dessa så börjar jag tvivla å diskutera med mig själv för ändra dem. Nu hade jag bestämt ingen träning fram tills avgång men likt förbannat sitter jag å filosoferar om jag kanske ska ändå när jag nu vart inne så mycket. Å då går det inte ens med en promenad, för om jag tar en promenad kan jag ju lika gärna springa en halvtimme. Samma tid det tar ju. Å då kan jag ju egentligen kuta så snabbt jag kan under den tiden.
Ni ser, samma diskussioner varje gång. Hur får jag bort dem?

Alt. 1
Avstå träning helt

Alt. 2
Träna lagom - följa ett schema.
Bara köra grupp pass för att inte konkurrera med mig själv å riskera att spinna vidare. Endast må-bra träning g.

Alt.3
Följ alla impulser, träna sönder. Pressa mig.

Alternativ 3 har jag ju provat de senaste åren då jag vart sjuk. Det har ju bara gjort mig mer stressad. När jag börjar med en gång fortsätter det å blir 2 gånger, sen blir det varje dag å tillslut det enda som jag tänker på. Detta alternativ måste jag nog säga adjö till om jag ska bli fri å kunna leva normalt.

Men det är mellantinget som blir det svåra valet. Om jag ska vara ifrån helt eller om jag ska göra litegrann. För gör jag litegrann så blir det alltid mer. Jag kan inte slö träna, va halvdan. De fungerar en gång, men gången efter analyserar jag sönder om jag ska ta i mer, vad det är att pressa eller inte. Och det är här jag har fastnat. För jag accepterar inte att jag är trött, jag ser det som att jag är svag å mesig. Och efter 8 års sjukdom kan jag inte "känna vad jag vill" eftersom det finns en demon kvar i huvudet som säger "träna söndeeer".
Det är kul att träna, men eftersom det finns så stor spänning inför det å oro å eftersom de kan va vad som stjälper hela mig så är det riskabelt för mig. För efter 3 gången e det kanske inte längre av glädjen jag springer. Å inte är det för konditionen. Utan de e för känslan.

Å nu kommer återigen frågan till mig själv. Varför ska jag inte träna varje dag? Om jag tränar varje dag fram tills jag drar så kommer jag ju må bra å va lugn. Eller?

Men jag vill bli av med ångesten å oron. Inte dämpa den. Det är det som är problemet. Så länge jag fortsätter så kommer det inte sluta.

Så, ska jag träna nått innan jag drar eller ej?

I Natten är jag trygg!?

Nu ligger jag här i sängen. Mörkret och kvällar gör mig trygg. När det skymmer känner jag mig mer lugn och världen känns inte lika stor och läskig. Utan natten känns härlig, glad, festlig och fri. Ja precis fri. Jag känner mig fri att kunna göra vad jag vill. Jag känner mig inte lika blottad för omgivningen och det är knappt några människor ute så jag stressas inte av andra människor runtom. Jag får vara ifred och får vara jag. Jag får vara jag utan rädslan av vad någon annan ska tycka och tänka. Det är alltid på kvällarna jag ligger och filosoferar. Tänker på hur jag ska gå vidare med mitt liv och hur jag ska bli fri. Jag har så många böcker att läsa, så många saker att skriva om och så många saker att prova för att må bättre. Men jag "hinner" inget av de. För jag tänker hela tiden att jag borde gå tillbaks till mitt sjuka tillstånd. Jag tänker att jag egentligen borde eliminera så mycket störmoment runt mig. Att jag egentligen borde sluta umgås med vänner (fastän det är något av det bästa som finns i mitt liv) bara för att stänga in mig själv å träna själv. För när jag är med andra och ska träna med andra, då är jag rädd att de ska tycka jag är knäpp. Att jag är för mycket, att jag är onormal, sjuk. Jag skäms över att visa mig ta i hårt och få ett ansträngt ansiktsuttryck. Speciellt för personer som står mig nära. Rädslan är nog för att jag själv inte alltid vet varför jag gör vissa saker. För att jag vet att jag tränar för känslan och inte för resultatet. JA jag ska vara ärlig, det är främst känslan jag tränar för när jag gymmar. För att det känns så jävla bra och jag känner mig så odödlig och stark. Som Hulken. Och tanken att det bara är psyket som styr hur mycket jag orkar. Det har jag klarat mig långt på, jag har en envishet som kan få mig att prestera otroliga saker bara genom att jag bestämmer mig. Detta är min styrka men även svaghet. Mest svaghet nu för tiden. För jag vet hela tiden att jag kan prestera mer och det gör mig missnöjd, onöjd och äcklad av migsjälv.

Hur kommer det sig att träning är så stort fokus i min skalle? Det är sjukdomen som är kvar, jag vet det. Jag är säker på att det måste vara det för fan annars kan man ju inte vara RÄDD. Man kan va trött å inte ha lust men man ska ju inte vara RÄDD för å träna. För det är mig själv jag är rädd för.
Tänk en alkoholist. Han skulle nog va jävligt orolig för att ta det där lilla whiskeyglaset. För han vet att det inte kommer vara tillräckligt. Å det kommer väcka viljan och begäret till å ha mer. För denna är det bäst att hålla sig ifrån HELT. Lika så funkar det nog egentligen för mig. Om jag e borta från det helt kommer det avta. Sen kan jag nog börja träna i framtiden igen tillskillnad från aloholister som brukar ha det mycke svårare att få en normal konsumtion av alkohol igen.

Jag undrar vad det är som gör att olika människor får sånna här olika problem. Varför fick jag detta och varför kommer jag inte ur det? Jag måste komma ur det. För jag vill dansa. Jag vill leva. Jag vill stå på en scen och uppträda, skratta, sjunga och vara orädd och lycklig. Jag vill vara kär. Jag vill älska. Jag vill hålla om en pojkvän, ta mysiga promenader och kolla på en film i regnet. Jag vill göra allt detta utan dåligt samvete och utan att vara rädd.

JAG VILL VARA FRI, FRISK OCH LYCKLIG, JAG VILL MÅ BRA, JAG VILL HA ETT LUGN INOM MIG, JAG VILL VETA VAD JAG KÄNNER, JAG VILL VARA TRYGG I MIG SJÄLV, JAG VILL UPPNÅ MIN DRÖM, JAG VILL LEVA I NUET, JAG VILL VARA FRI FRÅN ORO. JAG VILL MÅ BRA, SKRATTA, NJUTA, LEKA, BUSA, JAG VILL BADA, JAG VILL VANDRA I SOLNEDGÅNGEN, JAG VILL TRÄFFA MÄNNISKOR, JAG VILL RESA, JAG VILL UPPTÄCKA, JAG VILL ÄVENTYRA, JAG VILL KLÄTTRA.

Det läskiga e att jag inte vågar göra vissa saker jag vill för att jag är rädd att jag inte ska prestera och pressa mig. Och då får jag dåligt samvete. Jag är då rädd för att jag gör sakerna av fel anledning. Som när jag får upp vissa saker jag känner att jag borde göra eller föreslå bara för att få extra träning.

JAG VILL HITTA MIG SJÄLV! GUD OCH ALLA ANDAR OCH SJÄLSLIGA FOLK SOM HJÄLPER MIG HÄR I VÄRLDEN, LÅT MIG VAKNA UPP IMORGON HELT FRISK FRI OCH ÖVERTYGAD OM MIN FRAMTIDSPLAN.

Se demonen i vitögat

Det är så mycket känslor å tankar, men så svårt att skriva ner dem å sätta ord på dem. För jag har ställt mig själv samma frågor flera gånger, å jag får inga tydliga svar på dem. Och ingen annan vet heller. Man kan bara testa å se, å de e är jag faller. Jag testar 1v å sen får jag panik å går tillbaka till det gamla. Jag vill bara veta att mina tankar e Sanna, att min filosofi stämmer. Så jag vet att jag går åt rätt håll även fast de e svårt. Att de e demonen som försöker hålla mig kvar istället för att jag ska anklaga mig själv. Ångestattacken kom, fick panik å sprang runt, slängde grejer å storbölade. Det värsta gick bort av det och jag kände mig lugnare. Jag fick kontrollen tillbaka. Jag undrar VAD det e som gör att de här kommer igen. Är det för att jag tränade i tisdags eller e det tvärtom: för att jag inte tränat lika mycket. Måste ta mig en titt tillbaka i kalendern å se hur förra veckan såg ut med träning osv, för å se om det har ett samband. Pratade igår med en vän till mig som känner samma oro å stress inför dansen, men som inte har den här träningsmanin. Då var det jag som fick va den "kloka" den som kom med alla goda råd. Det va om att stå å tala till mig själv. De va som att min ångest talade genom honom. Tänk om det va så, att det var en mening med detta. Att någon ande, Gud eller bara ödet gjorde så detta "moment(eng)" inträffade för att å mig å reflektera. Det är så lätt att råda andra. Och det är så lätt att ha en plan. Men det svåra är när man har en annan känsla i kroppen. En ångest, ett gnagande, en annan främmande person som trängt sig på å flyttat in i mitt hus å nu vägrar gå fast jag sagt att han inte längre får va min hyresgäst. Det svåra e att följa planen. För ångest funkar ju så, man måste stå ut med den, gå igenom den för att den ska minska å avta. Och det svåra är att man från början mår sämre för att man går emot, å det är då man tvivlar. Å jag står på den här jävla gungbrädan å balanserar, å ibland tar jag ett steg åt rätt håll men dagen efter faller jag en bit in på den andra sidan. Jag vill bara vete vad som är rätt väg. Jag får råd sv folk som gått igenom samma sak, å jag får råd av mina föräldrar. Men jag kan ändå inte veta helt. Jag tvivlar. Jag känner mig så maktlös. Jag känner som att jag springer ifrån mig själv men egentligen jagar min svans. Jag kommer inte bort från mig å ångesten. Jag kan inte springa ifrån den. Jag måste stanna, konfrontera den, låta den spott mig i ansiktet men då spotta tillbaka å se hur den går förbi, det är då han försvinner.

Im perfectly lonely

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag hatar att känna så här, det suger så jävla hårt å jag förståår inte varför fan inte mitt sinne kan vara lugnt. Jag vill iväg å träna. Å varför ska jag inte göra det när jag inte tränat sedan i tisdags. Det är ju INGET sjuk med att åka å träna. INGET ALLS! Så varför ska jag känna så här?
Jo kanske för jag hade bestämt att inte träna tills jag e klar med alla förberedelser. För att när jag tränar så glömmer jag allt annat å tiden bara försvinner. Jag bryter ju alltid allt jag bestämmer...jag vill bara känna den där känslan när man pressar, när man kör skiter ur sig. När svetten rinner å man kommer in i en annan värld, man ser inget runtom utan man ser bara målet. Jag vill må bra, jag vill va frisk. Jag vet inte hur jag ska ta mig dit för samma diskussion kommer upp i huvudet varje gång "jag förstår inte varför jag inte ska träna". HJÄÄÄLP MIG!!!!!!!!! SNÄLLA NÅGON, SNÄLLA GUD, Jag vill bara få ägna mig åt det som gör mig lycklig. Jag vet att jag kan ta mig genom det här, men jag faller för impulsen varje gång.

Det är skillnad på om man gjort upp ett mål och en planering å bestämt något. Då kanske man ibland får pressa sig eller tvinga sig igenom nått man kanske inte har lust med varje gång. För att målet kommer göra en lycklig.

Men de gånger man är med vänner och bara spelar fotboll eller leker å har kul så är det inget speciellt mål eller syfte. Man gör det man känner för å för att man har roligt. Men för mig kommer tankarna om att jag borde hoppa runt, va energisk hela tiden, vara den som rör mig hela tiden, klätterapan som skuttar runt och klänger i allt som finns runt om. Bara för att jag vill röra mig å vara den energiska!
Igår kom de tankarna. När vi va ute. Att jag kan ju pressa mig, jag kan kötta. När en blir trött borde jag va kvar. Men jag följer de bara halvt. Jag vill inte verka knäpp så jag hoppar ju inte runt som en tok utan jag dansar ju runt i stället. Men när de andra stod å jamma kunde jag inte va med, jag fick ingen känsla till musiken å jag hade bara känt mig stressad. Men fick så dåligt samvete efteråt.

Nu har min ångest tonat ner lite. Frågan e om jag ska dra å träna ändå. Jag tror fan det. Men varför kan jag inte gå ut å springa utomhus? Varför gåre bara på gymmet? Jag lyssnar på känslosamma contemporary låtar å dansar loss i mitt trånga lilla rum. Det får mig lycklig och lugn. Jag känner känslor. Det är nu jag borde ta tag i allt jag bestämt å trycka bort träningstanken bestämt, för det är nu jag stått emot den starkaste ångesten. Jag kan ta mig genom det här! Keepon fighting, jag ska inte träna. Jag ska göra klart allt så jag bara kan flyga iväg, hem, där mitt liv börjar på riktigt.

<3

En längtan tillbaks

Jag känner mig så dålig å lat. Jag vill bara hitta mitt fokus igen å släppa människor, känslor å omgivning. De e så mycket lättare å göra saker utan att känna efter, att göra på rutin. Jag har haft skicklig idag å jag har försökt å inte tvinga mig till saker även om lite grejer blivit pga ångesten. Tankarna å känslorna av att jag borde träna, borde vara hurtig, energifylld, borde röra på mig... Tankarna finns där å jag känner inget lugn. Jag vill bryta mig ur mitt skinn å få en andningspaus. Frågan e, ska jag träna imorrn, alltså löpning å gym. Skulptera kroppen. Jag vill, men jag vet vad jag sagt till mig själv. Jag e dessvärre proffs på å bryta mina regler.

Ångesten finns med mig

Igår satte jag äntligen igång med "nödvändiga" saker som bara måste göras inför mitt äventyr. Satt vid datorn hela dagen och ångesten låg där bakom å skvalpade. Övervägde då å då om jag skulle ge med mig å dra ut å springa men jag tryckte bort det. Jag har ju bestämt att inte träna fram tills jag åker.. Känns sådär egentligen.

Var ute igår med vänner. Drack ingenting å de kändes jävligt bra, mår så illa av alkohol, min mage blir fucked up å dessutom får jag ångest så in i Norden..
Vi dansade som galningar å svettades liter, as kul!
Men jag känner mig idag dålig som sov så länge å som dessutom pyser iväg til nästa kompisträff när jag egentligen har saker som MÅSTE göras. Jag måste ta min "karriär" på allvar igen. De e så jobbigt, jag vill vara oros-fri å jag vill vara fri från nervositet å osäkerhet inför träning. Jag vill ut å springa bort min äcklan av mig själv. Men jag ska inte.

När jag ser killar eller tjejer oxå för den delen som e svindeffade å har massa muskler så får jag dåligt samvete. Jag tänker att jag oxå borde, att jag oxå borde tänka strikt på en diet å att träna gym som fan. Gym e kul! Nu blev jag sugen på å gymma, å här aka jag slappa hela dagen... Fuck.

Framtidsplaner

Jag måste ta ett beslut om framtiden nu. Som så många gånger förr... Bara att jag alltid bryter min plan.

Vad jag ska hålla mig ifrån en period:
Gym
Löpband
Springturer
Styrketräning

Jag får en kick av detta, men den kicken tar med sig känslor av rädsla, prestationsångest och stress. Och jag blir aldrig nöjd. Å ännu viktigare: jag gör det bara för känslan av att va utpumpad, inte för att bli starkare, få bättre kondition osv. För i såfall skulle jag ju inte känna att jag borde varje dag.

Jag bör hålla mig ifrån det ovannämnda tills jag känner att jag faktiskt BEHÖVER det för att må bra å inte skada mig. Jag vet tex att mina fötter skulle behöva stärkas för de är vobbliga och min ländrygg behöver stärka de inre musklerna.
Men när jag tränar kör jag ju saker som bara är rå styrka å "pump" styrka.
Det som Gynnar dansen är ju uthållig styrka å låånga muskler.

Men sjukt svårt för jag kan i te beskriva den där känslan jag får när jag tränat så hårt att jag mår illa...

What doesnt kill you makes you stronger?

Frågan e om de e starkare jag blir eller snarare svagare inombords. Jag e på gymmet, jag hade ont i magen innan jag åkte hit och då går det inte längre att stänga av känslorna å pressa på. För jag vet att jag inte behöver göra detta. Men det känns så jävla bra att va på gymmet, jag känner mig så duktig å bra. Egentligen skulle jag kunna stå på löpbanden hela dagen å bara gå å gå. Vilket liv!? Suck....
Sverige... Lilla landet lagom. Lagom har aldrig varit min starka sida. Allt eller inget. Å när allt inte går då mår jag så dåligt så jag hellre misslyckas än att fortsätta på lagom. För att så länge inte Max är uppnått är uppdraget för dagen inte slutfört.

Sitter inne på toaletten å filosoferar. Ska jag springa 40 min till? Önskar att jag kunde sätta på speed 15 å bara springa, det skulle kännas bra efter. Men de värker i ljumskarna å jag känner mig stel. Å rädd inombords. Å uppstressad. Jag väntar på att nån annan ska bestämma åt mig. Det kommer inte hända kära du, jag är den enda som kan vända å välja mitt liv.

Nu för tiden e det jämt så här. Jag överväger å åka hem när jag e å tränar. Inte för att de egentligen e tråkigt utan för att jag vet att det e fel det jag gör å att det gör mig rädd. Jag vill inte va rädd. Nej, jag vill inte. Gå hem nu. Bara lite mage, å löpband... Eller..?
Fan, det kommer inte bli nått maxade idag, mitt psyke e för instabilt dagen till ära.. Yeey!? :(

Hjälp hjälp nu

Jag vill inte gå ut å springa. Jag vill gå å sova. Men jag känner mig dålig å "frisk" om jag inte tvingar mig å springa. Å varför e jag RÄDD???? Varför e jag rädd för att springa utomhus? Varför springer man snabbare på ett löpband inomhus?
Jo kanske för jag har sånna krav, att jag vet att börjar jag så känner jag mig dålig om jag inte presterar. Fan att detta vägskäl e så jädra svårt... jag kan inte välja, jag kan inte bestämma. Åtminstonde kan jag inte släppa de anklagande tankarna...

Rädd.

En hel dag som vart toppen. Men så kommer jag hem å känner att jag måste göra ett val. Har vart lugn hela dagen och andra "vanliga" hade då kunnat tänka att då tar jag en skön joggingtur på kvällen. Men jag har ont i magen. Kan inte välja. Om jag tar en joggingtur blir jag förmodligen rädd å stressad. Känner att jag borde springa snabbare osv. Ååh hur ska jag göra? Jag har ju inte bestämt mig än...

Man måste dö några gånger innna man kan börja leva

Insåg hur jävla hemska mina inlägg låter. De låter ju så himla motivations lösa. Jag önskar ingen annan denna oro och ångest som jag har så jag vill inte att nån där ute som är sjuk å haft anorexia läser detta å triggas igång på det. Tvärtom, vänd skiten!

Det lustiga e hur jag skriver skiten om det, fast ändå gör jag inte mitt allt för å bryta det...
För i helvette, kämpa nurå!! Jag kan Jag vet att jag kan. Och jag vet vad jag ska göra. Men en del av mig strävar efter ultimata utseendet. Den andra efter lyckan. Å jag vet att det först nämda inte leder mig till lycka. Jag vet att jag inte mår bra av det.
Fast egentligen e det inte utseendet som gör att jag vill träna som en besatt... jo det också men främst den där känslan av att ha gjort max. Men de e den som e farlig.

Ser alla de härliga människor som sitter på cafe med sina vänner å skrattar. De åker å badar å tältar med gänget. Ser söta par komma gående hand i hand, helt förälskade å lyckliga upp över öronen. Jag ser de som går till gymmet, tränar lite men svarar i telen när tjejen ringer, skrattar å känner ingen stress.
Och vad gör jag? Jag sitter å ältar mitt problem. Jag försöker tvinga mig till att va någon jag inte är. Jag undviker att göra saker som jag egentligen vill bara för att låtsas va nån sk. "perfekt människa" men som i mina ögon egentligen bara e en sorgsen ledsen själ. VAD FAN E MITT PROBLEM??

Lev. Gosh jag måste leva. Jag kan nå till toppen om jag bara tillåter mig leva å lyssnar på mitt hjärta.
Min största längtan just nu förutom att vara frisk är kärlek. Jag vill vara kär. Jag vill ha en människa att få ge massa energi, glädje, värme och närhet till. Jag behöver kärlek. Men för att bli kär måste man släppa in det. Lev. Jag måste börja leva.

pinsamt med Träning?

Frukosten vart lyckad. Åt bara en tallrik yoghurt å musli med banan i och sen en kaffe till det. Som en normal människa. Tänkte att jag skulle ta tag å göra allt nödvändigt som jag måste göra idag men neeej. Fastnade med en magträningsgrej å sen blev jag super hungrig nu å gick ned å åt. 2 köttbiffar, ris å sås. Det va ju bra. Men eftersom jag inte va mätt åt jag ju 3 pågen-mackor med smör å en av de hade dessutom brie och skinka på. Och en halv varmkorv.
Fan för mig. pågen mackorna e ju dessutom tomma onödiga kalorier. Jag e så äcklig, hur kan jag äta så mycket?

Jag funderar på å dra till gymmet. Vet ju att det faktiskt känns bättre efter. Men jag vill ju inte ha mitt liv så här... de e värdelöst. Å jag blir ju så besatt. Men jag känner mig så fet å äcklig.

Vad håller jag på med? Jag vet att jag kan gå emot det här. Men jag gör det inte. För jag vet inte vad jag annars ska göra.

Läste en träningstidning om träningstips på stranden å kom å tänka på hur jag e när jag e med andra. När andra människor e runtom vågar jag inte föreslå träning för jag tror andra ska tycka jag e sjuk som föreslår det. VARFÖR KÄNNER JAG SÅ??
Varför kan inte jag föreslå när vi e på stranden att "ska vi köra ett fys-pass??"
Kanske e för att jag vet att jag egentligen inte mår bra av det eller vill av rätt anledning.
För förr när jag mådde dåligt så va jag ju så, jag tränade inför alla överallt. Så jag vågar ju om jag vill, men jag vill nog inte för att jag inte kan stå för det...

Aja, helvette å skit i alla fall. Tiden rinner iväg å jag får inget vettigt gjort. Varje dag måste tränas för att känna sig värdefull. JAG VILL HA HJÄLP!!!

Sol

Solen skiner. Då blir man glad! Denna morgon känns lättare, jag känner inte samma stress känsla att jag borde träna. Igår var det tufft. Hade lite magknip vilket inte är särskilt bekvämt å springa på. Å eftersom jag både sprungit å kört lår i gymmet dagen innan va benen tunga som tusan.

Jag känner att jag blir stiff eller ihop spänd av detta. De e ju rätt självklart för man spänner ju musklerna när man tränar. Tror inte styrketräningen Gynnar min dans direkt, pilates är mer rätt styrka. Fast de e inte samma känsla av intensivitet...

mmhm

så gjorde jag det som jag inte hade behövt. Åt.
Jag var inte hungrig som i huuuuungrig. Jag hade inte ätiit sen kl 20 men jag kände inte hunger så. Mest e jag trött. De känns ibland som jag äter i onödan. Jag gillar inte att känna mättnaden i magen, jag känner mig tjock då. Andra kan låta bli att äta för att de inte e hungriga. Jag äter ändå bara för jag haft de problem jag haft. Varför kan inte jag äta lite. Det går å träna ändå, jag e typ rädd innan träning om jag känner mig hungrig, för jag tror inte jag ska kunna prestera.
Bullshit.
Bajs, jag vill kunna äta lite å inte tänka på mat eller tycka det e gott. Jag vill inte känna mig som en uppblåst, rund människa.

Det här e mitt knark

HELVETTE piss skit.
Va på gymmet nu, de stänger 21.30 å jag va på övervåningen. Jag va ensam där å körde mage. Personalen cirkulerade runtom å stängde av musik å fixade i ordning. Jag kände på viben att det var dags att avsluta. Men jag hade så gärna velat köra å köra tills nån kom å sa till mig. Tills nån sa Nu stänger vi. Men jag vågade inte, jag kände att de skulle kännas så jobbigt å som jag va nån panikartad människa som bara måste hinna göra
De där sista magövningarna.
Men what the fuck, så e de ju. HELVETTE!!! Kan jag sluta bry
Mig, jag har rätt att träna å pressa å svettas som alla andra. Nästa gång ska jag bara gå in i mig å låtsas som jag e för dum för att fatta att de stänger.

BTW så e detta inte bra. Jag har ett sånt sug efter känslan av att va så trött i alla muskler att jag ramlar ihop. Men jag når aldrig enough. För när jag väll nått dit så blir nästa uppgift att göra det så många gånger som möjligt. Och där efter blir det att göra det så ofta som möjligt. Å där efter e jag så djupt i skiten att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det här e mitt morfin. Å jag e så djupt beroende för får jag en liten dos så ser jag inget annat än att mer gör mig lycklig. Träning är bara bra säger alla så ingen förstår helt. Förutom mamma å pappa. Men ingen psykolog kan förstå helt.
Jag blir aldrig nöjd, jag kommer nog inte va nöjd förän jag ligger på sjukhuset å nån säger till mig att om jag inte slutar behandla mig själv illa så kommer jag dö.

Föressten, inte ens då kommer jag inse. Jag kommer förstå just den minuten men dagen efter har jag glömt det å ska bara få ett sista rus.
Jag e precis som en narkoman, bara det att min drog är helt laglig å det är ingen som ser.

Står i ett vägskäl

För en stund känns allt så självklart. Jag känner mig "normal" eller snarare som den riktiga versionen av mig själv för normalt är bara ett skumt odefinerbart ord. Jag sitter på ett mysigt cafe med en nära vän och allt ses som så självklart.
Men så fort vi skiljs vet jag att jag ska gå tillbaks till att oroa mig, vara rädd å vara den lite halvsjuka varianten.
Jag har alltid fått höra från andra att det gör ont, det är slitigt, man mår inte bra i den här branschen. Men va fan det betyder inte att man SKA må dåligt å ska sträva efter det. Jag vet att min smärttröskel e högre än andras, å jag vet att jag i mig, naturligt har nyckeln till min frihet å framgång. Men jag lyssnar på omgivningen å alla andra.
Det här att det gör ont å man mår dåligt det är för andra inte samma känsla som den jag försöker frambringa. För jag tror att man ska känna stress, oro å ångest dygnet runt, då har man lyckats. Bara för att alla andra säger det.
Men vet ni vad? Jag tror ingen behöver må dåligt, jag tror de e att alla groggar varandra å oroar sig och att det är just det som förstör för oss. Skulle alla människor följa sin inre känsla, lyssna på sitt hjärta å det de mår bra av skulle många må mycket bättre. Svaren finns där inne.
Jag vet vad jag ska göra. Jag vet att det jag gör är fel väg för mig. För skulle jag gjort det som var rätt så hade jag vart på en helt annan plats idag. Men jag någonstans vill försvåra mitt liv, jag vill va den som "följer mänskliga regelboken" för hur man borde göra. Fan va jag avskyr det ordet, borde.

Alla känner jämt och uttrycker jämt att "jag borde". "Jag borde träna, jag borde ringa honom, jag borde inte äta godsaker. MEN FÖR I HELVETTE!!! Ingen annan bryr sig om ditt liv, människan e egocentrisk, människan ser främst sig själv. JA, vi är ett flockdjur men alla andra har inga åsikter om vad du äter eller gör om det inte är så att det påverkar dem. Och om de har åsikter är det förmodligen för att det är något farligt och de vill skydda dig.
DU bestämmer över ditt liv. Varför ska du ödsla mängder av tid på saker du borde för att vara en imaginärt lycklig människa. Gör det DU mår bra av istället och var en helhjärtat välmående människa.

Oj nu blev de lite peppboost här mitt i allt..!


De sjuka e att jag vet vad jag gör fel men försöker inte ändra det helt. Jag försöker inbilla mig å går med oron.
Jag vet inte om det är ett sug jag känner eller om det är oro... Jag vet bara att jag mår bra efter jag presterar. Jag står verkligen i ett vägskäl, till vänster är en lång, mörk krokig väg som har branta backar å djupa dalar å solen smyger bara fram så regnet tröttnat på å gråta. Till höger lyser solen ständigt, vägen är bred, rak och det grönskar ultimat. Ändå så står jag med fötterna på den vänstra vägen. Jag kollar bak mot den högra, jag drömmer och jag vet. Du vet när man gör eller väljer ett alternativ som känns fel men man tar det ändå.

15.00

Gud vad jag älskar å dansa. Dansa med musiken i hörlurarna. Känslosamma låtar är det bästa. Jag kan så gå in i känslan. Vad håller jag på med... Tror att jag måste va på gymmet, eller jag vill ju jag e ju ute efter känslan av träningen, men dansen prioriteras bort då.. Vill jag ha det så?
Jag måste välja, jag är vuxen nu, jag måste välja å jag måste jobba.
Vad är vad i mig? Vad är jag å vad är ångest tankar?

Jag vet inte... Jag vet bara att jag får sån kick av å träna...
Alkolister får en kick av å supa... Men de blir värre efter...

E det ett beroende detta?

Allas mål är olika. Alla är unika.

Alla tränar av olika anledningar. Vissa vill förändra sin kropp, vissa kompletterar en annan sport eller ett intresse, vissa gör det för att endast må bra själsligt å en tredje gör det för att det känner sig tvungen.

När jag går till gymmet vill jag göra allt. Så är det alltid på alla plan gällande träning. Jag vill vara snabbast, starkast, smalast, smidigast, bäst på å dansa, kunna springa långt, kunna springa kort, må bra mentalt
Men samtidigt kunna pressa mig he im eld.
Detta gör att jag inte kan sålla ut va jag ska göra å va jag inte ska göra. Man kan inte satsa på allt. Det finns inte en universal lösning för att bli bra i allt. Man måste välja, å det är det jag inte kan.

Som så många ggr förr

Å så kom det en dagen efter. Jag som ade i sängen framför datorn igår, av utmattning i både kropp å hjärna.
Ändå kan jag inte låta bli att vilja testa göra lite fler armhävningar för att se om jag skulle orka. Allt som människan uppnår handlar om inställningen i hjärnan, om tankarna. Har man ett mål, ställer man in sig på det, då klarar man det. Men om man tvivlar och inte vill, blir vägen krokigare.

Jag vet inte vad det är jag vill bevisa för mig själv. Jag vet att jag kan träna hela dagar, undgå att äta och då kommer jag tappa i vikt. Jag kommer känna mig mentalt stark för att jag har en diciplin. Men bara för jag gör det betyder det inte att jag är starkare än någon annan.
De andra har gjort ett val, de prioriterar inte att pressa sig och stå emot kroppens viljor. De har valt det för att de inte vill ha det livet. Å det är ju därför jag blivit friskare, för jag inte vill leva i ensamheten med mina prestations å ångest tankar. Men så blir jag rädd å orolig. Orolig att jag blivit så kallat normal.

Skulle åkt å tränat i morse innan tåget gick. Gick jag upp? Nej... Som före, kallsvettig ligger jag kvar i sängen med dåligt samvete å rädsla. Hade jag väl gått dit hade de gått bra när jag börjat. Stänger jag av hjärnan funkar allt. Men varför ska jag stänga av den? Bra å kunna men varför ska jag gå emot mina känslor? Jag gissar att vi har känslorna av en anledning...

Hjälp mig någon, Gud om du finns, snälla!

Mycket vill alltid ha mer Jag är som en alkolist.

Deppig nu igen... Jag måste fan besluta vart jag är på väg i livet. Först är jag rädd för att gå å träna, sen när jag går dit ska jag bara ta det lagom och skönt men nånting i mig går i gång å jag kommer hem 4 h senare. Jag kan inte beskriva den här känslan men jag känner mig så fräsch och duktig när jag tränar. Något i mig triggas av att se muskler som jobbar, att se min kropp formas, att känna ansträngningen och verkligen tänka mig in i hur jag jobbar med muskeln. Och när jag väll sätter målet i huvudet så uppnår jag det.

Jag kan uppnå exakt vad jag vill, hjärnan ska bara vara i enighet med viljan. Då går allt. Jag var på gymmet i 4 timmar...4 timmar... jag klarar ju inte ett vuxen liv för jag går alltid på mina impulser å bara kör. Å sen blir jag rädd å orolig... Ska jag dit imorgon? Får eller bör jag? Vad är friskt?

För jag ser det ändå i nte helt som min sjukdom denna vilja, utan det är något som är så jävla najs med träning, och det vet jag att flera personer tycker. Det läskiga är när jag höjjer min ribba och ska ha resultat, prestera. Då blir jag besatt... jag känner mig aldrig helt nöjd.

Ska jag börja gymma å springa regelbundet? Kommer det va bra för mig och dansen?
Kommer jag kunna fortsätta på skönt/lagom eller e jag bara ute efter ruset i smärtan?
Sprang på löpbandet på 13km/h idag trots hur jag kände kramp i magen. Å det gick att härda igenom, jag klarade tillochmed att kuta på 20km/h i nästan 1 minut. Jag säger ju det, allt går.

Ja, jag vill forma min kropp. Jag vill ha magrutor, tydliga biceps och triceps. Jag vill ha smalare lår men samtidigt starka. E det otillåtet för mig att oxå vilja förändra utseendet?
Andra personer tränar ju endast för utseendet.
Men när jag väll e igång blir det dåligt samvete om jag inte presterar, det blir ett borde/måste och jag klarar inte av att pendla fokus så vänner och annat blir så svårt att vara närvarande och ha fokus på.

Jag kan inte bestämma hur jag ska göra. Jag vet bara hur skön känslan av att va på gymmet å känna musklerna jobba e...