Jag är trött på det här. Vad fan har hänt nu då?
Jag var solskenet själv, hon som alltid var överallt, tjejen som skrattade, tjejen som var taggad, tjejen som var kreativ och passionerad. Hon som ville, hon som gjorde, hon som följde sina drömmar och aldrig gav upp. Envisheten själv.
Jag var glad, å jag kunde inte sitta still.
Vart e jag nu?
Jag ligger i min säng. Klockan är bara 17.35. Jag gråter. Jag fryser. Jag är uppgiven. Jag är rädd. Jag är orolig. Jag e inte alls glad och jag vet inte alls vad jag vill göra, eller jag vill inte göra nånting för jag känner mig så liten så liten å vill bara krypa ihop, gråta och gömma mig för världen.
Jag skulle börja träna pilates sa jag. Men va hände med det, deppigheten själv flyttade in. Jag funderade på det idag, e jag verkligen sjuk längre?
När är man ens sjuk? Jag e ju vuxen nu så egentligen kan jag göra va fan jag villn jag kan träna varje dag.
Men jag gör det inte, tvärtom, jag vill inte träna nått samtidigt som jag vill. Men jag e rädd, de e därför. Jag ber dig Gud, jag orkar inte ha det så här.
Jag vill bli fri. Jag vill bli lycklig och glad. Jag vill bli kär, jag vill bli älskad, jag vill att någon ska sakna mig varje gång jag inte är där.
Jag vill vara orädd. Jag vill kunna gå in i en danssal själv å känna ren passion. Jag vill kunna gå p träna på gymmet helt utan rädslor.
Jag vill slippa känna mig rädd å bara längta hem till sängen å fosterställning. Jag vill slippa må dåligt. Jag vill ha tillbaks all min glädje å energi.
Jag vill bli sen sol jag är å ska vara. Jag vill stå på den scen jag föds till å bo på...
Hur och När? Jag vill inte vänta längre...
