Det enda jag önskar är att må bra igen

Jag förstår inte vad det är som sker i mig. Varför går jag inte upp ur sängen? Varför går jag inte utanför dörren? Vad är det jag är rädd för? Vem har jag blivit?

Jag orkar inte ha det så här. Jag vill inte ha det så här. Jag trodde aldrig jag skulle komma i detta tillståndet. Jag trodde alltid att jag skulle va den som va igång å hurtig. Men så började jag fundera över vad jag egentligen känner och jag blev helt knäpp. Jag är livrädd. Jag ser inte ut från detta. Jag förstår inte VAD jag ska göra som kommer göra det bättre och OM nått kan göra det bättre. Jag vill bara bi migsjälv igen.

Pepptalk till migsjälv

Jag vet hur jag ska göra för å nå dit jag. Jag vet hur jag ska bli sedd. Det är
Bara inte min tid än. Jag har förmågan å passionen. Jag har modet. Vem dansar jämt på alla klubbar? Även idag när jag var med dansare! Jag är inte den bästa på å ta koreografi. Men jag är grym på å improvisera när jag e i mitt bra floow.

Så fick man höra det idag. Hur en av C.s vänner peppade henne å sa att de e inte e svårt å bli känd. De e inte svårt å få artist visa. De e bara att du ska göra det. Du ska göra rätt saker jobba varje dag!

Då får jag lite brustet hjärta. För jag vill ju. Jag vill. Å på klubben älskar jag det.
Men det som kommer göra mig bra är detta jag ska fokusera på nu. 1 månad skulle inte va nått alls utan den månaden skulle ge mig så mycket mer av att göra allt detta. För jag har allt inom träning, fysik å dans. Nu måste jag få förståelsen!

Jag vet, jag kan å jag kommer bli en känd dansare. <3

Jag äger å jag e speciell. Jag har passionen å moder som de flesta andra inte har. Nu gäller det att få lugnet å balansen.

Min kropp å mitt jag

Jag e inte längre det jag var. Jag e inte samma uppspeedade anorektiker. Jag har lyckas ta mig ut det med lycka å en del sorg. För det e en del som saknar det. Jag saknar den kroppen på ett vis. Jag får liksom dåligt samvete av att inte va den smalaste, starkaste, mest träningsnördiga.
Trots att jag samtidigt känner att livet faktiskt är ett fritt val å man kan få njuta av varje dag å göra det man vill.
Men de e de som e så konstigt. Att man ska kunna va glad å njuta av allt. Av varje ögonblick. Jag ser biffiga killar gå förbi, uppumpade som faan. Å då känner jag mig dålig, då tänker jag att jag också borde gymma för att se ut så. Vill jag se ut så? Nej. Men ändå så ger alla med vältränade kroppar och synliga muskler mig dåligt samvete. För jag har inte synliga muskler längre, inte som förr. Men synligheten har med maten inte med styrkan å göra. Å jag äter ordentligt, inte mycket sötsaker men jag äter rejäla portioner. Å tjejers kroppar har mer fett men så e det.

De e bara så svårt med en balans när man e förvirrad å rädd för allt. För de känns som jag Inte kan bestämma själv.

Kan man verkligen må bra. Kan man verkligen göra det man vill å ändå va
Hälsosam?
Jag e oroad. Men ändå lugn.
Jag tänker hela tiden att jag borde springa men skulle nog aldrig komma mig för att springa i detta varma väder. Tror inte jag skulle orka... De e det jag saknar, mitt GO! Min oändlighet!

Att vara konstig

Jag sitter i lägenheten. Vi har vart en heldag på stan å shoppat å haft jättekul. Varenda spegel vi har gått förbi har jag dock blickat in i flera gånger. Å gått tillbaks en extra gång för att se igen. Se på min kropp. På mina armar som känns så stora nu jämfört med tidigare (å jämfört med mina vänners). På min kropp som är kurvigare, mina lår som är rundare å min mage som Har mer lös hud/fett än tidigare.
Jag sticker inte ut som den vältränade slanka längre. Jag ser stark ut men som en tjej. Det är jobbigt att se även om jag tycker att jag ser snygg ut egentligen. De e bara att de inte e som förr. Å jag ser i inte längre så där extremt träningsnördig ut.
Mina armar dock har jag komplex för. Å mitt ansikte. Armarna ser så stora plufsiga ut å ser fettiga ut. Å ansiktet e runt å knubbigt.

Jag har ett problem. Jag vill göra situps innan jag lägger mig. För jag känner mig knubbig å äcklig. Men 2 tjejer sitter å spelar kort här å om jag skulle börja göra situps skulle de ju se hyfsat skumt ut. Men samtidigt så tänker jag: va fan jag får väll göra vad jag vill. Mitt liv. Om jag mår bra av det så e det väll okej!!??

Å jag kanske bara e en ambitiös person. Men jag vågar inte. Jag yror att de ska se mig som konstig, knäpp, nån som har komplex.
Hur ska jag göra för å våga?

Visserligen e de ju pga ångest jag vill göra det men ändå... Jag vill kunna stå för det å göra det... Fan varför gör kg det inte!!!?

Vem är jag & varför?

Så kommer funderingarna om detta ämne åter upp. Vem är JAG å vem är sjukdom?
Och eftersom jag är frisk viktmässigt så vad gör det om jag har ett nyttighets tänk i mat å träning då?

Alla människor jag stöter på äter godis, sötsaker, choklad. Det "unnar" sig saker å vill gå iväg å käka glass hit å fika dit. VAD gör JAG då?
Jag vill inte att folk ska se på mig som den udda och konstiga. Men samtidigt vill jag inte göra något som jag får ångest å mår dåligt av. Något som jag inte vill eller e sugen på. Jag får ibland mina ryck då jag är sugen på någonting och utöver så äter jag så sunt jag kan. För jag vill inte äta socker om jag kan stå emot det. Jag undviker det inte för att jag inte tycker sakerna är goda. För yoghurtglassen var dödligt god men jag har så svårt för att gå iväg å köpa nått gott bara för att nån annan vill. Och säger jag att jag inte äter sött så kommer frågan "varför?" upp och jag har inte nån motivation som jag kan stå för. För jag vet att man kan äta sånt då å då om man har en bra regelbunden mathållning. Å jag som dessutom äter väldigt nyttiga saker.

Men jag känner mig så äcklig nu. Å jag känner mig så rund å dålig nu förtiden.
Vart är den tjej som va fighter nr.1? Som köttade sönder å alltid va igång. Som öppet visade att hon va träningsnörden. Som sprutade ut sin energi åt alla håll å kanter.
Jag tänkte inte alls på vad andra runtomkring skulle tycka om jag gjorde si eller så. Nu tänker jag att folk analyserar minsta lilla jag gör.
Hur är man sig själv? Vad gör man när ens kompis frågar om man ska gå till glassbaren sen? Man vill ju va en trevlig vän oxå som delar upplevelser..

Jag vill bara kunna träna hårt inför folk. Jag skulle kunna gå ut å springa när som helst. Men jag vill ju faktiskt inte verka mysko även om jag samtidigt vill.

Jag saknar mitt gamla överenergisla köttar jag.

Gräset är alltid grönare på andra sidan

Ni vet känslan när man vaknar en vintermorgon efter endast 4h sömn tidigt på morgonen!? Man känner sig lite småkrasslig med andra ord. Så känner jag mig. Och jag har alltid gått tillbaks å dansat ändå. Det är bara för att jag e i LA å verkligen INTE vill bli mer och längre sjuk som jag fortsätter vänta. Det kanske e dumt. Men jag kommer anklaga mig så hårt om jag blir mer sjuk å inte kan dansa på veckor pga öroninflammation. Man har ju antibiotika av en anledning.
De e ju lite som om man går till doktorn å säger att man går å lägger sig 02 och går upp 06 å så förstår man inte varför man är trött.
Doktor säger "Gå och lägg dig klockan 22 istället"
Nästa dag går du å lägger dig 22 men tänker att jag kan ju gå upp kl 02 nästa dag istället.
Då har du följt doktorns råd men resultatet blir ju inte vad som var tänkt.

Detta är 3 ynka dagar i mitt liv. Varför chansa. 3 dagar är så mer värt än sängliggande i 2 veckor extra.

Kämpa tjejen. Även om jag känner mig kry så kan jag faktiskt slippa snuva i näsan, tryck i huvet och lätt irritation i örat.

Ive made a promise With myself. Ill have 2 keep it.

Will it EVER be good. Will I EVER feel calm.

Gick till läkarn idag. Va lite röd i örat å lite i halsen så fick 5dagars antibiotika. 5 dagar är ingenting egentligen. Men jag e redan stressad av att jag inte tränat på 1 vecka. Å jag tänker att jag borde gå å träna fast jag känner att jag fortfarande e dåsig. De e ju bara dåsighet, de e ju inte ont. Men ja kan inte bestämma mig. Jag går runt å halvdant känner efter å ältar. Om jag ändå ska älta kan jag lika gärna göra det. Då kan jag lika gärna träna å så får jag se hur det blir. Så får jag skylla mig själv om de blir värre.

Jag känner mig så konstig just nu. Jag känner mig äcklig å instängd i min kropp. Den känns rund å äcklig å jag vill så gärna träna bort fettet. Men sju gör det inte. Jag kan inte slua tänka på
Allt detta. Jag kan inte sluta tänka på att jag borde träna fast jag äter medicin. Men jag vill ju inte bli värre igen. Men jag e ju typ bra nu. Nu e jag i det bra stadiet som jag brukar gå tillbaks till skola å träning. Vad ska jag göra?

Läser nån
Detta? Snälla
Säg något peppande.

All in or nothing. Frisk eller kry. Doktorn eller envishet.

Jag skriver ofta att jag är orolig. Men ofta så skapar jag min oro för att jag hört av andra att man ska vara orolig. Jag vet själv hur jag fungerar. Och jag vet vad som får mig att må bra. Och jag är en smart tjej. Men jag har lätt att ta till mig av de människor som inte tänker själva, de som inte lyssnar på sin kropp och de som egentligen är rätt dumma eller snarare ovetande.

Jag tror på att kroppen säger till hur den mår. Kroppen är en snart konstruktion som ger signaler när den behöver något och ger ifrån sig det sen inte behöver.

Det är dock någonting med oss människor... Det är en prestige att uthärda smärta, att göra sånt som man egentligen inte ska orka eller som är att gå emot kroppens signaler. Det ses som att vara stark.
Detta kommer även tillbaks hos dansare. Man ska låta bli att lyssna på läkare, man ska träna fast man blir ordinerad vila å trots man går på medicin. Å jag som tänker att läkare vet bäst. De vet vad som gör en bra, de har ju utbildning i området. Så varför ska jag inte lyssna?

Om jag går på antibiotika i 5 dagar är set väll bäst å säkrast att hålla sig lugn under tiden så man blir helt frisk. Istället för att träna men känna sig dåsig å småsjuk å sen så blir det aldrig ett bra. Jag e en 100procent or nothing tjej. Gör det du gör till 100%. Jag ser ingen mening med att jag ska gå på danslektionen å göra halvdant. Dansar jag så kommer jag köra fullt ut!

fan, hjälp

Jag är så äcklad av mig. Jag e tjock å äcklig. Jag äter för mycket. Jag e lat å jag inbillar mig att jag e sjuk. Det stämmer inte ens. Å varför tränar jag inte arslet av mig. bantar ner mig. Bränner kalorier. lite mindre fett skulle va najs, eller att iaf kunna äta mindre. Inte bara glufsa på å leva för stunden av att det smakar gott för att sen bli för mätt å FAAAN.
Jag kan inte få nån att förstå detta hopplösa grubblar tillstånd jag e i. att jag har ångest men bara grubblar. Hatar att va sjuk. Blir ju så jävla rädd fast jag inte e det egentligen.

Vad hände med mig?

Vaknade. Ont i huvet. Örat gör inte ont de e bara jag som e orolig. Gymmade. Slutade gymma av oro. Gick å handlade honung. Gick hem. Åt 1 skål yoghurt å crunchy plus 2 mackor!!!?? blev jättemätt å kände mig äcklig. Kollade på film. Å inser nu att jag inte e sjuk utan bara oroad. Jag behöver inte gå till sjukhuset. Jag behöver inte göra det egentligen för jag e frisk jag vet det. Det e bara jag som e orolig å när jag e orolig tappar jag lusten till allt. Åt middag nu efter filmen men va fan kom ju på att filmen e ju bara 2 h lång. Alltså åt jag ju för två timmar sen. Å nu blev jag jättemätt igen. VAD ÄR MITT PROBLEM? Varför känner jag sån dragning till att äta, de e inte hunger jag känner ju... varför förväxlar jag känslor å varför blir det så här. Varför äter jag så mycket?

Jag mår dåligt. Mår alltid såhär efter jag vart sjuk. Jag kan aldrig känna när jag e frisk.. de e som att jag tror att jag lurar mig själv. Jag behöver hjälp. Jag vill inte äta mig såhär mätt jämt... :( Jag kanske ska slaviskt följa en matlista istället...

Jag e rädd å äcklad. Jag e rädd att jag ska fortsätta va så besatt av mat. Varfö e jag det å hur kunde det bli så?

Å varför kan jag inte bara inse: jag e frisk å då bli glad å gå å testa å träna..?
Varje gång jag vart still så här länge känner jag att de e dags å bränna bort det som lagts på eller träna bort den lathet jag samlat på mig...

Jag behöver ett trollspö. -.-

Intuition eller inbillning?

Vaknade idag Med huvudvärk, det hade jag inte igår. Örat e lika.
Efter en typ 2h överläggning om jag ska träna eller gå till doktorn så går jag till gymmet för å testa. 1h löpning tänkte jag först men insåg att oron för om jag e sjuk eller ej tog över. Testade 10 min för att överväga.
Magkänslan säger att de inte känns 100, de känns inte som när jag e frisk å de känns lite i bröstet men de kan ju vara inbillning.
Armhävningarna kändes mycket segare än vanligt å kroppen känns allmänt dåsig. Det svåra e om det e pga att jag är sjuk eller vart sjuk. Jag e fortfarande snorig å jag kommer inte kunna träna å va lugn å känna mig trygg utan att ha vart hos doktorn först.

Jag trycker hela tiden ner min magkänsla....

En gång var jag sjuk

Jag var besatt. Jag tränade för att jag var tvungen, jag kunde inte låta bli för jag var så äcklad av mig själv. Idag kan jag låta bli. Jag kan äta mer än jag tänkt å bli proppmätt för att det var så gott. Jag får lite dåligt samvete ibland men det går över. Jag klev över å släppte taget...men nu kan jag inte kliva tillbaks igen. Jag e orolig av att nån gång då å då hålla mig från å  äta. Jag kan inte träna eller dansa om jag inte äter mig nöjd. Inte för at jag inte orkar utan för att min hjärna bara tänker på mat.

Jag skulle vilja avvänja mig från å äta så mycket. Skulle vilja sluta gilla mat så mycket.
Jag var slank förr. Nu e jag mer bitig. Alltså jag e muskulös å kurvig. Kvinnlig. Jag tycker det e snyggt men.... skulle gärna ha mer definerad kropp. Andra kan bestämma sig för att deffa eller sånt under perioder men jag verkar inte klara det under en period ens... kan det vara att jag e rädd att åka tillbaks i mitt dåliga mående?

Ibland känns det som att jag inte vågar äta lite för att jag tror att jag e sjuk då...

Sover iväg denna dag med

Är så trött. Orkar inte börja dansa idag. Jag ska sova iväg denna dag oxå. Kolla på en film å sen lägga mig tidigt så ska jag komma tillbaks till dansadet imorrn. Förstår inte varför jag är så sliten..

Jag äter för mycket.

Jag vill inte bli tjock. Jag vill INTE.
Det är min mardröm. Men jag äter ju så mycket nu om jag jämför med när jag hade anorexi och under perioden då jag följde matlista. Och jag är osäker på mättnadskänslan. Jag försöker läsa på vad som e nyttigt å ej men att inte äta några kolhydrater ALLS, att bara äta sallad å kött å att gärna ligga lite under sin dagsförbrukning.... det känns så deprimerande. Jag blir galen när jag ska välja musli. Nötter är mindre kolhydrater men massa mer kalorier. Vanliga flingor e mindre kalorier men mer socker å mer kolhydrater. Ja jag kan ju sluta äta musli å bara äta ägg å kyckling hela dagarna...men vilket liv e det?

Å nu e jag så irriterad på det här jävla örat som känns konstigt. Det gör inte ont men jag känner att de e irriterat å jag känner mig dåsig å slö. Å jag e orolig nu... Bajs. Jag vill inte bli fet... :(

Snälla nån av alla ni runtom mig hjälp mig med att diskutera mina tankar... Jag blir tokig...

Att vara lagom

Jisses... blir så förvirrad.
Lagom måste vara det svåra man kan vara för det går ju alltid lite mer å lite mindre...så exakt när är det lagom? Det finns ingen gräns, man måste bara känna på ett ungefär men jag har ju alltid haft svårt å känna efter.

Har fajtat i flera år för å bli frisk. Å när jag sen blivit frisk så börjar jag undra hur det skulle va å definera kroppen.... men jag kan inte göra nått sånt för det påminner för mycket om anorexian OCH för att om jag gör nått sånt kan jag inte fokusera på ett vanligt liv. Då börjar jag istället att utesluta det vanliga livet å toro att jag ska må dåligt.

Men ändå så vill jag ju faktiskt vara vältränad å hälsosam. Jag skulle inte trivas med mig själv om jag var fet. Jag skulle inte det. Och ja, jag tänker ju på VAD jag äter, mängderna är mer accepterande men jag äter ju helst nyttigheter, lägre mängd kolhydrater, mer protein, mindre socker. Men jag går inte till överdrift. Egentligen e allt perfekt som de e nu förmodligen, men heey jag e människa, å människan e aldrig nöjd. Gräset är alltid grönare på andra sidan.

Fastade å läsa runt på en mängd forum om deffning å att få en tvättbräda å vältränad kropp. Det e så sjukt. Bär jag var riktigt sjuk så både svalt jag mig å övertränade. Jag tänkte att alla man såg musklerna på var vältränade å tränade as mycket.
Nu vet jag att synliga muskler beror på större del vad du äter.
För att få synliga muskler måste du bränna bort kroppsfett för att de ska synas.
Allt blir tillslut en fråga om att ge och ta. Hur mycket är du beredd att offra för att få utseendet? Och hur mycket är utseendet värt i jämförelse med livet, upplevelser och lycka.
Allt detta funderar jag mycket på just nu och det är även detta som hindrar mig från att kunna bli sjuk igen. Träningen var min ångest dämpning. Det var nog främst känslan den gav än själva resultatet som var drivkraften. Det var en besatthet av känslan, av ruset. Samma rus som gav abstinens och ångest.

Personen med den optimala tvättbrädan, det total deffade kroppen, perfekta brösten, personen som tar dagen som den kommer, kollar på en kärleksfilm framför tvn med en påse choklad, äter det den känner för jämt, festar och lever livet, inte är besatt av att räkna innehåll i mat osv...
DEN PERSONEN FINNS INTE. Den ekvationen går inte ihop. Man är inte garanterat lycklig med "den perfekta kroppen" (vad som nu är den perfekta kropen). Du kanske tittar på alla de där superrippade personerna å avundas dem men är de verkligen lyckliga.

Allt är en balansgång. Hur många middagar med vännerna är värt att skippa, hur många "nej tack" till kolhydrater, hur många total nykterhets månader, hur många vänner som tycker du är tråkig och besatt är värda att få.... Allt har ett pris. Jävligt fet gör en inte lycklig men jävligt neddeffad gör en inte heller det.

Shit jag blir så snurrig. För det e så mycket jag vill uppleva i livet samtdigt som jag e så rädd att bli fet samtidigt som jag bara vill uppleva å njuta samtidigt som jag vill förändra kroppsdelar men kan i inte då jag känner att det har vart mitt fokus under för lång tid...

Det e därför jag blir rädd, stressad å deppig när jag ser å talar med de killar som e riktiga jävla biffar. Jag dregglar inte över de utan tänker istället att de bara bara nördar in sig på sitt utseende å att det är deppigt att jag inte skulle vilja ha ett förhållande med någon som är så besatt av sin kropp å inte kan njuta av livet.

Jag säger inte att det atomatiskt e så å ja jag tycker vältränat e snyggt! Men de e skillnad på att va besatt och bygga sin självkänsla på sitt yttre och på att träna för att de e kul å för att bli lite snygg men kunna göra annat å leva livet.


Ramlade in på denna länk(se nedan). Å när jag tittar så tänker jag att faaan, de där ser ju ändå inte snyggt ut när en kvinna e så där öööverbrun, nerbantad å bara ser ut som en ailien. Överdrivet e inte najs. Förr tyckte jag det men jag får bara ont i magen av att se dessa för jag tänker på hur mycket tid å tanke de lägger på att eftersträva detta....


http://blogg.aftonbladet.se/kvinnligamuskler?page=4&pageSize=20

Därinne så liten å fel

Jag vill vara fri å avslappnad å känna att jag kan våga säga tycka å Göra så som jag vill å känner.
Jag känner mig så liten här inombords, känner mig så rädd å osäker på vad omgivningen ska tänka...och tycka.
Var på en klubb idag å kollade på ett dans gig. De e så många attitydfulla människor här, människor som vågar vara, de tror på sig själva oavsett om de e bra eller dåliga å de kör sin grej.
Jag dansar å känner att "jag gör säkert i otakt" "nu står folk å tänker att jag försöker va nått"
"ska jag Göra ännu större" eller tvärtom "göt jag för stort nu, hur mycket ska jag ta i, vad e snyggt å vad e bara tvångstanke"

De bråkas å stökas i mitt huvud å dansandet blir en glädje blandat med stress, oro och träningstänk.

Jag vill stå jävla gärna kunna vara mig själv. Kunna stå för vad jag tycker om att äta, vad jag gillar att ha på mig, vad jag inte håller med om och säga att jag faktiskt tyckte att det där var dåligt fast alla andra tyckte ett uppträdande va bra. men det läskiga är att jag ofta inte vet vad jag tycker. Jag känner inte. Jag vet inte om det var bra eller inte. Jag bara ser och sen kan jag varken säga bu eller bä.
Jag vill hitta mig. Vill hitta min själv. Vill hitta mitt självförtroende min styrka min säkerhet. Jag vill tro på mig och jag vill våga vara. Vill vara avslappnad med andra.

I wanna dance like nobody's watching.
Live as im gonna die tomorrow.
And feel what My heart is Telling me.

The girl behind the face

Det som gör det dubbelt jobbigt för mig gällande dansen är att jag har den där lilla rösten i mitt huvud som när jag dansar säger "gör ett hopp" "ha mer energi" "gör nån rörelse som e riktigt jobbig"
Och det i kombination med den energi jag har när jag blir peppad... Det är som att jag egentligen bara vill hoppa runt, skutta runt som en tok: upp å ner, pumpa ut massa energiska danssteg, som i discodans. Men jag vågar inte inför andra. För det känns som de ska titta på mig konstigt. Kanske e det för att jag egentligen e musikaliskt å smooth men tror jag måste ha full energi bara för de känns bra, eller så r det för att jag har gamla rädslor av att folk ska tro jag e sjuk/anorektisk för att jag gör det, att jag ska bli synad.

Jag vill bara dra ur proppen å släppa ut allt. Vi va i några kompisars lägenhet å de satte på musik å jag å N började
Dansa. Å när Det kom sånna riktiga dunk låtar, då ville jag bara hoppa runt som på discolekttionerna. Men nått stänger jag inne, rädslan av att andra ska tänka saker om mig.

Invasion i hjärnan

Jahapp. Ligger man här i sängen å funderar igen. Rumskompisen min kom hem från gymmet å här har jag suttit. Men vem säger att de e bättre å
Mer värdefullt att ha tränat?
Förmodligen e det tanken av att förändra sitt utseende. Men om jag tänker så här: om det inte skulle ha spelat någon som helst roll, om det inte skulle gjort nån skillnad på kroppen av att träna eller inte, vad hade jag då helst gjort ikväll?
Ja eftersom jag e små sjuk så va vila som jag gjorde bra men för samvetet hade tränat känts bättre.
Nu känner jag mig äcklig å tjock å jag höll dessutom på att äta en gång till för jag kände nått som jag trodde va hungrig. Men så lyckades jag tillslut att bara dricka vatten å sen gå till sängen. Varför lyckas jag inte med detta jämt när jag känner mig sugen på kvällen?
Shit... Svårt detta e. Hur ska jag fortsätta livet...? Jag klarar mig ju men anklagar mig samtidigt... Varför e jag inte ute å ränner. E jag frisk nu alltså? Men då kan jag ju ut å springa?
Jag e knäpp, hjälp mig med råd familj å vänner!

Gonatt

Mattjock å fundersam

Klockan e här 23.30.
Dagen har vart som följande: Då jag vart sjuk några dagar har den varit lugn. Jag har blivit bättre på att acceptera att jag e sjuk å att jag då ska hålla mig lugn å inte fortsätter älta å tänka att jag e dålig. Var å kollade på nytt boende. Var rätt spännande men de e ju lite små mystiskt folk som bor här så tror inte det blir att bo på det stället. Irrade runt som en tok å kom hem sent, hungrig å trött. Min roomie undrade om jag skulle på masterklassen (danslektion), nej sa jag då jag fortfarande är sjuk. Men började då känna efter... jag e ju fortfarande sjuk men det e ju mycket bättre å de e ju inte så illa... Så här e det alltid då jag e på bättringsvägen från sjukdom. Jag har små små känningar i ena örat än men jag skulle ju orka träna. Frågan e om det skulle bli sämre då eller om det skulle hålla i sig i evigheter...

Denna fundering kommer alltid i slutet av sjukdom. Jag får jämt bestämma liksom dag för dag att okej idag ska jag va lugn oavsett om jag känner efter å håller på. Jag får liksom göra mina egna regler. Jämt när jag e sjuk så blir jag liksom orolig för när jag ska börja träna igen å jag får då jämt lust att träna as hårt då jag känner att jag missat så många dagar.

Att bo med denna tjej e som att få se mina gamla sjuka tankar utifrån ibland. Inte riktigt men lite. En å en halv timme sedan alltså kl 22 sa hon: Jag går till gymmet å tränar. Jag känner inte för det men jag borde. Jag känner aldrig för det men jag vet vad jag mår bra av.

Jag: Du måste inget. Men du gör vad du vill, jag sitter kvar här vid datorn jag.

Så gick hon iväg. Jag kände mig inte så stressad direkt till en början. Det e mer nu som det kommer. Jag åt efter att hon gått. Jag åt mjölk med sööt sylt i och flingor. Jag la tillåmed i socker i en av tallrikarna. Sen åt jag macka å ägg dessutom. Plus en till macka med smör...
Kände mig nöjd å belåten efteråt men mätt. Å lite äcklig. Lite små tjock sådär. Å nu kom funderingen på att borda gå till gymmet. Varför? För å känna mig fräsch duktig å ren från maten.
Men jag kommer inte gå dit idag. För jag e orolig å rädd för att jag e sjuk. Och för at jag vet att jag inte borde. Men då kommer den inre diskussionen igen. Skulle jag träna mer skulle jag kanske ha synligare muskler å se ännu mer fit ut. Inte för att jag längre känner ett extremt behov att ändra mitt utseende för jag tyckeer jag e helt okej som jag ser ut även om jag skulle vilja ha lite mindre armar å ben men de e okej. Man kan inte forma sin kropp. Man kan inte bestämma hur varje litet hörn ska se ut. å det kommer nog inte göra mig lyckligare. Så då kommer man till en förvirring varför man ska träna pga bara för att känna sig fräsch...

Om man har ett mål att få bättre kondition. Bli starkare. Gå ner i vikt. Gå upp i vikt (muskler). What ever. Ja då förstår jag. Men om man bara ska göra det för att känna sig duktig å smal då det egentligen inte gör någon skillnad. Varför ska jag då göra det?

Jag utvecklas mer för varje dag. Jag börjar inse att livet är nu å jag behöver inte tvinga mig till saker. Fast jag känner mig fräschare av att gymma. Men varför ska jag pressa mig till spygränsen? Av vilken anledning? Kan inte komma på nått bra argument längre....

Jag vill bli dansare. Jag vill bli lycklig. Jag vill uppleva. Jag vill INTE må dåligt.

Allt händer av en anledning. Å tjejen jag bor med har gud tagit hit för att pröva mig. För att lära mig att stå upp för mig själv, säga ifrån, å för att utifrån se hur det är ohållbart att bara dämpa sitt dåliga mående med att gymma. Nu e det jag som e den kloka rösten som säger till den sjuka att du kan ju göra så om du vill men du kommer inte bli en lyckligare människa av det om det inte är vad du vill göra. Helt sjukt när man tänker att allt faktiskt händer av en anledning. Livet är jäkligt häftigt faktiskt.