Men jag saknar så djävulskt mycket närhet. Jag e rädd för å va själv. Jag vill sova nära en trygg å fin kille som håller om mig. Jag behöver det. Nu.
Hur kan det ta så otroligt lång tid för mig att hitta nån?
Just nu e det enda jag behöver en sovpartner. Jag kräver inte nått seriöst. Jag vill bara ha nån att hänga med när det passar båda. Nån att kramas å kyssas med. Nån att sova bredvid.
Jag e rädd. Å jag vet heller inte vad jag ska göra åt det. Tankarna om "borde dansa" kommer också upp igen.
Hoppade över balettlektionen men fick sen dåligt samvete. Så gick runt å va tvungen å testa hur de skulle känt å köra balett Å om jag borde gå ändå. De e något i mig som känner sig duktig å som att jag gör rätt när jag står å nöter. Min kropp känns bra då, när den jobbar.
Va e de för känsla? De e det ja undrar.. Ska jag följa den å ställa mig på rummet å göra plieer? Å varför gör jag dem då? E de kul eller tror jag bara
Jag tror ångesten å pressen fortfarnde e innött..