Sitte på cafeet å surfar. Fick ett meddelande från en grupp hemma som håller dansträningar. Å nu saknar jag dansen...Jag saknar att ligga å rulla runt på golvet, att utvecklas, att uppträda och att känna dansen å rörelsen i kroppen.
Men vad är det som gör att jag inte känner att jag bör börja dansa nu. Vad gör att jag känner att jag typ inte får eller vågar...
Det här är så konstigt. För jag längtar och när jag ser all dans så ser det så kul ut. Varför ska jag inte börja då när jag känner så här igen?
Egentligen kan jag ju träna om det bara e för kul. Men de e att ångesten å oron kanske kommer efter... Jagvet inte vad jag ska göra nu för jag vill så gärna så gärna träna igen. Jag vill köra kickboxning, jag vill klättra i rep, göra akrobatik, dansa. Jag vill Jag vill Jag vill.
Snälla säg mig. Ska jag? Bör jag? Hur vet jag?
Å hur vet jag vad som är för kul å vad som e gamla vanor...?
fredag 14 september 2012
onsdag 12 september 2012
Fashion
Bäst dag! Jag är så glad. Och jag är så glad att allt går åt rätt håll!
Vaknade å kände mig lugnare i själen än vanligt. Åt mysfrukost med C och tog det chill. Efter att gått förbi fiket för att använda wifi tog jag mig till downtown. Ramlade in på världens sötaste butik, en liten, egen, och mysig affär med personliga kläder å smycken. Å de 2 tjejerna som har affären var jättegulliga.
Åt en jättegod gyros på ett cafe till lunch. Köpte en smoothie sen men insåg att jag var mätt så gav den till en hemlös.
Spenderade hela dagen i downtown och e nu på väg hem med 4 kassar underbara kläder. Känner mig så glad. För jag har tidigare velat så vad jag gillar att ha på mig och vad jag egentligen tycker är snyggt i klädväg.. Men tror de e för jag tänkt på hur alla andra uppfattar mig å vad alla andra förväntar sig att jag ska ha på mig. Men nu när JAG tänker vad JAG tycker så går det så mycket lättare. När man är ärlig mot sig själv.
Bra saker idag:
-hjälpt en hemlös
-hittat min stil
-träffat 2 gulliga tjejer (som ägde butiken och gav mig massa styling förslag)
-vågat säga till om jag faktiskt inte tyckt om vissa kläder de föreslog.
Vaknade å kände mig lugnare i själen än vanligt. Åt mysfrukost med C och tog det chill. Efter att gått förbi fiket för att använda wifi tog jag mig till downtown. Ramlade in på världens sötaste butik, en liten, egen, och mysig affär med personliga kläder å smycken. Å de 2 tjejerna som har affären var jättegulliga.
Åt en jättegod gyros på ett cafe till lunch. Köpte en smoothie sen men insåg att jag var mätt så gav den till en hemlös.
Spenderade hela dagen i downtown och e nu på väg hem med 4 kassar underbara kläder. Känner mig så glad. För jag har tidigare velat så vad jag gillar att ha på mig och vad jag egentligen tycker är snyggt i klädväg.. Men tror de e för jag tänkt på hur alla andra uppfattar mig å vad alla andra förväntar sig att jag ska ha på mig. Men nu när JAG tänker vad JAG tycker så går det så mycket lättare. När man är ärlig mot sig själv.
Bra saker idag:
-hjälpt en hemlös
-hittat min stil
-träffat 2 gulliga tjejer (som ägde butiken och gav mig massa styling förslag)
-vågat säga till om jag faktiskt inte tyckt om vissa kläder de föreslog.
Det tar tid för förändring!
Har suttit på ett wifi-cafe i 2 timmar å lär bli kvar ännu en timme. Har skypat med mamma å kollat facebook å nu ska jag planera hösten. Men nu kom magontet...dansar vännernas status uppdateringar på facebook gav mig oro.. De dansar, de utvecklas, de tränar å de förbättras... Å här sitter jag!?
Men... Riktiga jag e egentligen övertygad att detta utvecklar mig mer som dansare än vad 1 år med att dansa skulle göra just nu. Men jag gillar ju dans å rörelse, träning å lek. Å det är där oron ligger.
För om jag skulle typ bestämma att jag åker till parken i Venice där man kan klättrar i rep å hänga i ringar...e det träning då? Ja folk e där å tränar...MEN de e ju KUL!?
Senast vi va på stranden gick vi förbi där. C. ville gunga så vi gungade men sen såg jag repet å kände att jag var tvungen å testa innan vi gick därifrån. Kom inte enda högst upp vilket gjorde mig irriterad så jag försökte igen å sen igen. 5 försök senare hade jag lyckats få ett brännsår av repet så sa att jag fick va nöjd med att ha kommit 10 cm från toppen... Men det kändes jobbigt. Frågan e om jag nu tycker det e kul, kan jag åka dit själv nån dag å klättra å hålla på?
Asså just nu tycker jag ärligt till mig själv att de inte e en så bra ide. Jag försöker ha inställningen att fokusera på roliga aktiviteter men lugna. Och om jag e med vänner e det okej att prova nått annat om det stannar vid att bara testa, inte prestera å inte försöka 1000ggr om. Spela fotboll e okej om de e vänner som föreslår det å det e bara för kul. Inte om det e seriös match å stenhård träning. För de e då min oro å rädsla höjs å kraven på mig själv kommer.
Men fan nu blir jag förvirrad igen... Jag har bestämt att inte träna... men om jag spelar fotboll med vänner för skojj när man grillar å myser osv... då e det ju inte träning? Å vad e då skillnaden om jag föreslår det nån dag..att vi ska ut å spela basket eller nått? E det träning då?
Fan.. det e denna tankesnurra jag fastnar i. Men grundregeln e ju att jag inte ska träna. Så allt annat måste jag ju på ärligt lyssna till mitt hjärta å känna. Om det ger mig oro håller jag mig ifrån det... Men frågan e... kommer det inte gå över om jag gör det ändå å då inser att det inte är farligt längre...?
Men... Riktiga jag e egentligen övertygad att detta utvecklar mig mer som dansare än vad 1 år med att dansa skulle göra just nu. Men jag gillar ju dans å rörelse, träning å lek. Å det är där oron ligger.
För om jag skulle typ bestämma att jag åker till parken i Venice där man kan klättrar i rep å hänga i ringar...e det träning då? Ja folk e där å tränar...MEN de e ju KUL!?
Senast vi va på stranden gick vi förbi där. C. ville gunga så vi gungade men sen såg jag repet å kände att jag var tvungen å testa innan vi gick därifrån. Kom inte enda högst upp vilket gjorde mig irriterad så jag försökte igen å sen igen. 5 försök senare hade jag lyckats få ett brännsår av repet så sa att jag fick va nöjd med att ha kommit 10 cm från toppen... Men det kändes jobbigt. Frågan e om jag nu tycker det e kul, kan jag åka dit själv nån dag å klättra å hålla på?
Asså just nu tycker jag ärligt till mig själv att de inte e en så bra ide. Jag försöker ha inställningen att fokusera på roliga aktiviteter men lugna. Och om jag e med vänner e det okej att prova nått annat om det stannar vid att bara testa, inte prestera å inte försöka 1000ggr om. Spela fotboll e okej om de e vänner som föreslår det å det e bara för kul. Inte om det e seriös match å stenhård träning. För de e då min oro å rädsla höjs å kraven på mig själv kommer.
Men fan nu blir jag förvirrad igen... Jag har bestämt att inte träna... men om jag spelar fotboll med vänner för skojj när man grillar å myser osv... då e det ju inte träning? Å vad e då skillnaden om jag föreslår det nån dag..att vi ska ut å spela basket eller nått? E det träning då?
Fan.. det e denna tankesnurra jag fastnar i. Men grundregeln e ju att jag inte ska träna. Så allt annat måste jag ju på ärligt lyssna till mitt hjärta å känna. Om det ger mig oro håller jag mig ifrån det... Men frågan e... kommer det inte gå över om jag gör det ändå å då inser att det inte är farligt längre...?
tisdag 11 september 2012
Dagsanalys
Dagen började bra å lugn i sinnet men oro kom mot eftermiddagen då
Jag såg alla vänners statusar på fb om träning å dans. Lättade på kvällen då jag å C. Hade högläsning.
Bra saker idag:
Latat mig hela dagen - surfade i 5h å tog endast en promenad hem. Utan nått som helst kompenserande för att vart lugn.
Fått viktiga saker gjort.
Jag såg alla vänners statusar på fb om träning å dans. Lättade på kvällen då jag å C. Hade högläsning.
Bra saker idag:
Latat mig hela dagen - surfade i 5h å tog endast en promenad hem. Utan nått som helst kompenserande för att vart lugn.
Fått viktiga saker gjort.
fredag 7 september 2012
Dansa - Pausa
Det lugnar sig alltid när jag pausar.
Jag har bestämt mig. Jag behöver en Paus. Jag behöver bryta tvångsvanor. Jag behöver bryta mönster som gör att jag vid vissa tillfällen står å dansar å skuttar runt bara för att verka energisk eller för att jag anser mig borda göra så, fast det egentligen inte är så. Jag vill lyssna inifrån och vara lugn i sinnet. För att kunna njuta av livet optimalt och kunna få njuta av dansen på det sättet det var från början. Bortom alla sjuka tankar som smygit sig in i allt som har med rörelse och krav att göra.
5 personer har styrkt mig i att detta beslut är rätt. Förutom mig själv då som är den som vet bäst.
Person 1: Hon är sångerska å tog en paus från sången under 1år för hon va så less. Vi har pratat mycket å jag har fått sånt stöd. Hon förstår mina känslor. Hon tror på att jag behöver en paus å hitta glädjen i det. Å hon är övertygad sa hon, att jag kommer komma tillbaks. Och det bästa.... nr man sen kommer tillbaks är man bättre än nånsin!
Person 2: Min älskade coach! Glad att jag har fått möjligheten att prata med henne. Hon har erfarenheter från problemen och förstår och säger så bra saker. Och bekräftar det jag länge trott på men inte vågat testa.
Person 3: En vän i min ålder som kämpat jämsides med liknande problem och som utifrån sin erfarenheter har tipsat mig om hur man står ut ångesten, hur man identifierar den och vad som funkade för henne.
Och sen såklart mina 2 föräldrar som så länge har sagt att de tror på detta. Och jag har bestämt mig men sen ändrat mig... Och de vet ju förutom mig bäst hur jag mår och förstår dilemmat. En ny psykolog man kommer till hör problemet, hör orden jag säger men förstår inte allt detta ältande och innebörden i allt.
Idag var jag på Yoga. Och det är något jag ärligt kan säga att jag vet att jag mår bra av och gillar. Yoga i värme. Det är meditativt, gör mig lugn, musiken är skön och dessutom får jag stretcha ut mina stela muskler. Och det är kravlöst. Det handlar om att ej jämföra sig. Att acceptera sig som den man är i nuet.
Så nu har jag semester. Nu ska jag bara göra det jag känner för (och inget som är träning eller dans då). J jag kommer såklart gå ut å dansa på klubb än men det är ju baaaara ren glädje. Det är där min riktiga danspassion visar sig och det är den som får mig att fortsätta kämpa mot att jag ska få fria tankar.
Go ME! Jag kan. Jag vet att jag kan. Jag e envis som fan när jag vill nått. Jag måste intala mig hela tiden att detta är rätt. För jag vet att jag kan, om jag bara vågar!
Jag har bestämt mig. Jag behöver en Paus. Jag behöver bryta tvångsvanor. Jag behöver bryta mönster som gör att jag vid vissa tillfällen står å dansar å skuttar runt bara för att verka energisk eller för att jag anser mig borda göra så, fast det egentligen inte är så. Jag vill lyssna inifrån och vara lugn i sinnet. För att kunna njuta av livet optimalt och kunna få njuta av dansen på det sättet det var från början. Bortom alla sjuka tankar som smygit sig in i allt som har med rörelse och krav att göra.
5 personer har styrkt mig i att detta beslut är rätt. Förutom mig själv då som är den som vet bäst.
Person 1: Hon är sångerska å tog en paus från sången under 1år för hon va så less. Vi har pratat mycket å jag har fått sånt stöd. Hon förstår mina känslor. Hon tror på att jag behöver en paus å hitta glädjen i det. Å hon är övertygad sa hon, att jag kommer komma tillbaks. Och det bästa.... nr man sen kommer tillbaks är man bättre än nånsin!
Person 2: Min älskade coach! Glad att jag har fått möjligheten att prata med henne. Hon har erfarenheter från problemen och förstår och säger så bra saker. Och bekräftar det jag länge trott på men inte vågat testa.
Person 3: En vän i min ålder som kämpat jämsides med liknande problem och som utifrån sin erfarenheter har tipsat mig om hur man står ut ångesten, hur man identifierar den och vad som funkade för henne.
Och sen såklart mina 2 föräldrar som så länge har sagt att de tror på detta. Och jag har bestämt mig men sen ändrat mig... Och de vet ju förutom mig bäst hur jag mår och förstår dilemmat. En ny psykolog man kommer till hör problemet, hör orden jag säger men förstår inte allt detta ältande och innebörden i allt.
Idag var jag på Yoga. Och det är något jag ärligt kan säga att jag vet att jag mår bra av och gillar. Yoga i värme. Det är meditativt, gör mig lugn, musiken är skön och dessutom får jag stretcha ut mina stela muskler. Och det är kravlöst. Det handlar om att ej jämföra sig. Att acceptera sig som den man är i nuet.
Så nu har jag semester. Nu ska jag bara göra det jag känner för (och inget som är träning eller dans då). J jag kommer såklart gå ut å dansa på klubb än men det är ju baaaara ren glädje. Det är där min riktiga danspassion visar sig och det är den som får mig att fortsätta kämpa mot att jag ska få fria tankar.
Go ME! Jag kan. Jag vet att jag kan. Jag e envis som fan när jag vill nått. Jag måste intala mig hela tiden att detta är rätt. För jag vet att jag kan, om jag bara vågar!
torsdag 6 september 2012
Hon försvann.
Vart är envisheten?
Ca 30-35 grader varmt här å jag kände att jag borde/vill springa. Om det e ett borde eller vill är ju som sagt oklart än. Okej jag har ju faktiskt inte lust men jag vill känna känslan när jag pressar mig.
Börjar springa. Väldigt varmt. Tanke: borde springa snabbare. Stannar. Går lite men börjar jogga igen. Kutar en bit. 10 minuters jogg gå spring senare stannar jag å sätter mig. Jag vill inte.
Som vanligt. Ger upp. Vad hände med hon som kunde bara hon bestämde. Om jag bestämmer 45 min då e de ju bara köra å sen så e de klart.
Hade jag sprungit med nån annan hade jag ju pressat mig. Varför inte nu då?
Vad gör jag? Pressa mig!? Ge upp?
Ca 30-35 grader varmt här å jag kände att jag borde/vill springa. Om det e ett borde eller vill är ju som sagt oklart än. Okej jag har ju faktiskt inte lust men jag vill känna känslan när jag pressar mig.
Börjar springa. Väldigt varmt. Tanke: borde springa snabbare. Stannar. Går lite men börjar jogga igen. Kutar en bit. 10 minuters jogg gå spring senare stannar jag å sätter mig. Jag vill inte.
Som vanligt. Ger upp. Vad hände med hon som kunde bara hon bestämde. Om jag bestämmer 45 min då e de ju bara köra å sen så e de klart.
Hade jag sprungit med nån annan hade jag ju pressat mig. Varför inte nu då?
Vad gör jag? Pressa mig!? Ge upp?
Ångest eller Personlighet
Det är så märkligt. Mitt liv.
Jag trodde det skulle vara så att jag kom till punkten frisk å allt var bra. Så lätt gick det inte.
Ångesten ligger där i bakgrunden. Det är ständigt en krypande känsla i min kropp, i mina ben. En känsla som bara vill kuta kuta kuta tills benen viker sig.
Inte för att förbränna kalorier. Utan bara för att få bort det där krypandet. Vad är det för något?
Jag har alltid övervägt om det kanske bara är jag. Kanske är min personlighet som är sprallig och behöver röra på sig. Men man ska väll inte vara tvungen att träna hårt för att kunna stå ut med å leva?
Jag har de senaste dagarna pendlat å bestämt om och om olika saker. Först var det PAUS från dans. Gå på Yoga å göra andra saker å hitta ett lugn. Stod ut i 5 dagar kanske men blev så danssugen på fredagen så jag gick å dansade house. Den danslektionen var skitrolig. Sen efter ville jag ta en till danslektion men den va inte så rolig. det var popping.
Hade jag inte housat innan där man skuttar runt mycket å man får höjd puls hade jag aldrig klarat va så lugn på poppingen som e så stilla.
Å det är detta jag ständigt frågar mig. Ska jag behöva gå ut å springa 5 km varje dag för att fungera som en normal människa? E det lösningen? För att jag ska kunna vara lugn å sansad.
E det ångest eller personlighet. Jag behöver få veta.
Jag har som 2 val: - Vila å hoppas på att rastlösheten, oron försvinner. - Spring/träna bort ångesten så kan jag dansa som vanligt efter det. Men jag har ju testat å träna bort det. Det gjorde jag ju när jag var sjuk. Men det eskalerade och jag blev beroende. Å så e det än. Jag gör inte mer men jag blir inte nöjd. Om jah springer så känns det bra en stund efter men sedan så kommer tanken att jag orkar mer.
För denna oro gör att jag inte kan dansa. Jag kan inte koncentrera mig på att plocka in koreografi för jag tänker på mina myror i benen å vill gå ner i djupa benböj eller hoppa runt å kasta ut all energi.
Snälla snälla nån, säg att ni vet vad som löser problemet.
Jag trodde det skulle vara så att jag kom till punkten frisk å allt var bra. Så lätt gick det inte.
Ångesten ligger där i bakgrunden. Det är ständigt en krypande känsla i min kropp, i mina ben. En känsla som bara vill kuta kuta kuta tills benen viker sig.
Inte för att förbränna kalorier. Utan bara för att få bort det där krypandet. Vad är det för något?
Jag har alltid övervägt om det kanske bara är jag. Kanske är min personlighet som är sprallig och behöver röra på sig. Men man ska väll inte vara tvungen att träna hårt för att kunna stå ut med å leva?
Jag har de senaste dagarna pendlat å bestämt om och om olika saker. Först var det PAUS från dans. Gå på Yoga å göra andra saker å hitta ett lugn. Stod ut i 5 dagar kanske men blev så danssugen på fredagen så jag gick å dansade house. Den danslektionen var skitrolig. Sen efter ville jag ta en till danslektion men den va inte så rolig. det var popping.
Hade jag inte housat innan där man skuttar runt mycket å man får höjd puls hade jag aldrig klarat va så lugn på poppingen som e så stilla.
Å det är detta jag ständigt frågar mig. Ska jag behöva gå ut å springa 5 km varje dag för att fungera som en normal människa? E det lösningen? För att jag ska kunna vara lugn å sansad.
E det ångest eller personlighet. Jag behöver få veta.
Jag har som 2 val: - Vila å hoppas på att rastlösheten, oron försvinner. - Spring/träna bort ångesten så kan jag dansa som vanligt efter det. Men jag har ju testat å träna bort det. Det gjorde jag ju när jag var sjuk. Men det eskalerade och jag blev beroende. Å så e det än. Jag gör inte mer men jag blir inte nöjd. Om jah springer så känns det bra en stund efter men sedan så kommer tanken att jag orkar mer.
För denna oro gör att jag inte kan dansa. Jag kan inte koncentrera mig på att plocka in koreografi för jag tänker på mina myror i benen å vill gå ner i djupa benböj eller hoppa runt å kasta ut all energi.
Snälla snälla nån, säg att ni vet vad som löser problemet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)