Jag har mått så bra på sistone. Hela sommaren har jag mått bra. Vart glad. Lycklig! Fri. Och känt mig oberoende. Oberoende av specifika människor, hittat som en trygg punkt med mig själv.
På sistone har jag tagit avstånd från många, eller snarare prioriterat mig själv framför att tillfredsställa andra.
Men idag brast det.
Jag har känt mig så less på killar som e oseriösa, jag har hållt vissa på avstånd för jag tänker inte va med nån som inte ger å ger å vill utan bara e velig.
Jag har känt att jag klarar mig med mig tills jag träffar den det klickar med.
Och det har känts bra!
Men idag brast det.
Å känslan av oro å inre krig kom tillbaks efter jag var i danssalen... Känslan av att "du borde kasta dig upp å ner, hoppa rakt över salen å ramla ner hårt mot marken, göra stora hårda rörelser okontrollerat å slänga dig så att du skår dig hårt mot golvet".... Vad är det för känslor å tankar? Är det min ADHD? Är det mina gamla ätstörnings ångest tankar? Vad e det för nått? Eller känner alla människor så där? Å vad ska jag göra när det kommer?
Könner alla människor nått som i deras kropp vill slå sig själv? Denna känsla som drivit mig till så mycket tvångsträning genom åren?
Jag e rädd för den känslan! Å den gör mig inte till en bättre dansare. MEN VAD VILL DEN? VAD SÄGER DEN??
Har andra nått i deras kropp som bara vill ut. Nån kraft/energi. Nått som kryper innanför skinnet. Det låter konstigt när jag säger att jag bara vill hoppa runt å volta å rulla runt å slå mig. Det låter självdestruktivt, men det handlar inte om det. Det handlar om att få ut den krypande känslan, att pusha all energi och trötta ut musklerna för att få ett lugn!
Åh jag kan älta å fundera på detta så mycket! Vad e det? Å hur blir jag av med det?
