Det jag fasade mest..

Har under senaste året kollar mig många gånger i spegeln å insett det... Jag har ökat i vikt, å jag e knubbig. Jag e inte längre smal med 5%kroppsfett. Jag ser inte längre svintränad ut. Å även om jag tycker det är fint å va kvinnlig så känner jag mig fet. När jag ser mig på bild spyr jag nästan över hur tjocka armar och ansikte jag nu fått.

Jag vill va smalare... Men tror att just nu är det inte bra för friskheten att fokusera på vikten. Men det är detta som stör mig så förbannat:

NÄR ANSES MAN FRISK OCH NÄR ANSES MAN SJUK?

Egentligen spelar det inte så stor roll vad man anses så länge man mår bra i själen. Men hur vet man vad den normala kroppsvikten är å hur mycket är okej att styra å förändra själv?

Jag har ju "normalvikt", är det okej att gå ner lite nu då om jag vill ha mindre fett på kroppen?

Ska jag börja stå på alla bussresor å tåg resor, alltid gå snabbt å äta mindre?
Jag vill ju inte det. Å jag äter ju jättenyttigt så hur kan jag ändå ha så mycket fett? Å om nu kroppen har en speciell vikt den vill ha hur kan vissa va feta eller ha mer fett dårå? Å hur kan vissa va skit smala men ändå ha mens å fungera?? Jag fattar inte..

Att inte veta är det läskigaste.

Pratade med min nya psykolog i fredags. Förra veckan va katastrof till en början, jag kunde inte ta mig ur huset på 3 dagar. Dagen innan hade jag tränat å dagarna efter fick jag oro å panik. Vågade knappt gå ur sängen, bara när jag blev extremt hungrig å var tvungen.

Det jobbigaste är mitt tränings dilemma, och att jag känner att jag inte vet vad jag bör å inte bör göra.
Jag bestämde att jag inte ska träna eftersom jag inte vet varför jag gör set.

Men då kommer nästföljande problem, vaknade imorse å ville gå å simma, e det ok?
MEN VA FAN, OKEJ FÖR VEM?
Det e ju jag som bestämmer å det e de som gör mig så förvirrad...

Vart ska allt detta leda? Hur ska det nånsin bli bra, hur ska jag nånsin förstå å veta?

Jag skulle vilja bedöva mig själv å min kropp, jag orkar inte känna allt detta längre. Det är så läskigt å hemskt. Men de värsta är att jag inte vet hur det aka bli bra.

fast

Kom hem i lördags. Söndag var okej. Men sedan måndag har jag i princip sovit bort dagarna. Jag är rädd och omotiverad för att gå ur sängen och ut ur huset. För då kommer kraven på allt jag borde å egentligen vill göra...om jag mådde bra. Det här är inte jag. Eller vänta, det är väll jag just nu men det är inte den jag vill vara. Vädret gör det inte lättare. Jag går igenom så många olika konstiga faser, väntar på lyckan och friheten. Jag ska gå till motattack å kämpa mot det igen. Men måste deppa några dagar först.

Efter solsken kommer regn

Hemma i Sverige. Å gamla känslor påminns. Känslor å rädslor. Idag var en sån ångest dag. Vänner postar sina bilder å träningsscheman över hur de gymmar varje dag å dessutom springer på morgonen. Å det dåliga samvetet kommer. Vad gör jag? Kryper ner under täcket å låtsas som jag inte finns.

Tänkte dra å ångest träna först men det fungerar ju som sagt inte längre att åka å pressa smig när jag mår så här. Jag vill bara må bra nu. Vara fri nu. Å veta hur jag ska ta mig dit!