Gå i ide

Jag e så trött jämt. Så slö å orkeslös. Förstår inte... Jag var alltid den med mest energi, alltid taggad, igång å på topp. Nu? Orkar inte ta tag i de saker jag tänkt å vill. För jag känner bara för å kura ihop mig i soffan. Känner inte för att stå upp utan vill ligga i foster ställning.. Det är inte att jag är deppig, utan jag e bara trött.
Varför ska de va så? Jag vill ju göra så mycket... E de så att de e naturligt att de e så här? Skulle ju vilja va lite Mer pepp så jag kan göra de jag vill.

Va på långpromenad i snövädret idag, väääldigt mysigt. Jag älskar snölandskapet om man har ordentligt med kläder på sig. Det är så ombonande å vackert. Man känner sig mindre ensam, man känner sig omfamnad. Fick sånna där spring iimpulser under promenaden... Å sånna evighets tankar om att jag borde springa så himla mycket massa massa å inte veta när det skulle va stopp. Jag sprang några gånger. Kutade. Å de kändes bra! Så skönt att känna musklerna få ta i, men oxå va det läskigt. För jag känner igen den där känslan...från sjukdomen.. Hur ska jag få den å försvinna?

Å så kom påminnelsen...

Hörde av mig till "Emma" för å gå ner till en pub å bara hänga. Vi blev ett gäng på ca 7 pers å de va trevligt. Men en av personerna (eller snarare 2) är riktigt inriktad på fitness å bodybuilding. Det brukar fungera okej så länge det inte pratas om det men det gör det ju på nått sätt hyfsat ofta eftersom det är deras liv. Det svåra blir ju när sånna ämnen är så ångestframkallande för mig. En tjej frågade om hur hon skulle gå ner i vikt å eftersom träning å utseende intresserar denna kille börjar samtalet om det. Han berättar att han tränar 10 pass i veckan, säkert nått på helgen oxå. Alltså 1 cardio å 1 styrke per dag..
När frågan om hur tiden räcker till kom fick man svaret som förväntats och som jag självklart redan vet om..."det handlar om prioriteringar, den där sista timmen i soffan kan du lika gärna va på gymmet".

Yey!!? Här har man kämpat som fan å fått höra att man har vart sjuk å haft en onormal relation till träning. Så blir man bättre men träffar på "friska" människor som e besatta av att ändra sitt utseende, väga mat och mäta kalorier och förbränning. Det är ju fan oxå en typ av ätstörning!!? När anses det friskt, och när e det sjukt??

Jag undrar hur de ändå kan slappna av, vara glada å tänka på annat emellan? Varför är jag så rädd å ångestfylld när andra kan träna som fan å stå för en kolhydratsfri diet?

Varför vågar inte jag beställa en fri k med vodka å Ramlösa för att jag e rädd för att folk ska tro jag e en sån där tjej.. En sån som bantar.

Det fick från att jag satt å konverserade till att jag helt tappa lusten å satt tyst och bara stirrade i taket..
Drömde sen mardrömmar hela natten å låg å tänkte hur det skulle känts om jag skolat träna så varje dag.

Varför handlar ALLT i folks huvuden om att ändra kroppen?

Som förr

Den här känslan känner jag igen. Och den är så konstig.
Var å kollade på föreställning på skolan jag gick på, där jag gick ut för 2 år sedan. När jag kom innanför dörrarna kände jag sån glädje, en saknad. Jag längtade tillbaks till den tiden. Att ha sin klass, att alltid va på gång med nått, alltid träna dansa, hela tiden fila.
Jag vet inte om det är duktighets känslan jag saknar eller om jag faktiskt saknar det vi hade. För de e så svårt p beskriva mina känslor för skolan. Jag älskade den, samtidigt som jag vet att jag inombords mådde jävligt långa perioder. Men de va en trygghet, de va mitt liv min vardag.

Jag kände sån saknad av dansen när jag såg alla nuvarande 3or, jag vet att jag är menad å dansa. Å jag kände en saknad av alla personer... Tills efteråt, vi va 4 som att å prata varav en är denna tjej som alltid e så bitter. Hon som alltid anser sig va tjock å dålig å hon antyder att man måste ju tydligen se ut si å så å ha den kroppen för att få dansjobb. Min karaktär när jag sitter i de där situationerna bara försvinner. Jag har inget å säga, jag bara sitter å lyssnar å tänker på annat. Jag e så trött på de där diskussionerna. Jag tror inte alls det behöver va så där. Å om de e så så ska de fan inte få förstöra min passion. Man ska fan inte få höra att man ska behöva va deffad för å jobba som dansare, för hur jävla lycklig e man om man dygnet runt ska kämpa med bantning å tankar på att hålla igen matintaget. Nä, så ska de inte va.

Förr fick jag alltid kommentarer om att jag aldrig behöver bry mig om det för jag e ju så fit å har så bra kropp. Men va hände nu? Vad hände med min kropp? Jag skämdes nästan å gå runt på skolan för jag tänkte att alla lärare i sitt huvud säkert tänkte: oj oj, hon har gått upp.. Vad hände?

Jag trivs inte med mitt utseende nu, men jag vet att de e en försenad pubertet å en fas jag måste klara. Men jag e rädd.

Å det gör mig rädd den här känslan jg har i kroppen. Den saknaden till skolan samtidigt med rädslan å ångesten kring dans som uppstod i slutet av kvällen! Vad e det som gör att jag känner så här, varför? Jag ber bara till Gud tr göra mig fri från all ångest å oro, låt mina fina äkta vänner ta kontakt med mig å hjälp mig känna mig trygg å lycklig. Hjälp mig hitta tillbaka till dansen å nå mitt mål å göra karriär! Jag vet att jag e menad att göra detta, jag vet det.