Hjälp hjälp nu

Jag vill inte gå ut å springa. Jag vill gå å sova. Men jag känner mig dålig å "frisk" om jag inte tvingar mig å springa. Å varför e jag RÄDD???? Varför e jag rädd för att springa utomhus? Varför springer man snabbare på ett löpband inomhus?
Jo kanske för jag har sånna krav, att jag vet att börjar jag så känner jag mig dålig om jag inte presterar. Fan att detta vägskäl e så jädra svårt... jag kan inte välja, jag kan inte bestämma. Åtminstonde kan jag inte släppa de anklagande tankarna...

Rädd.

En hel dag som vart toppen. Men så kommer jag hem å känner att jag måste göra ett val. Har vart lugn hela dagen och andra "vanliga" hade då kunnat tänka att då tar jag en skön joggingtur på kvällen. Men jag har ont i magen. Kan inte välja. Om jag tar en joggingtur blir jag förmodligen rädd å stressad. Känner att jag borde springa snabbare osv. Ååh hur ska jag göra? Jag har ju inte bestämt mig än...

Man måste dö några gånger innna man kan börja leva

Insåg hur jävla hemska mina inlägg låter. De låter ju så himla motivations lösa. Jag önskar ingen annan denna oro och ångest som jag har så jag vill inte att nån där ute som är sjuk å haft anorexia läser detta å triggas igång på det. Tvärtom, vänd skiten!

Det lustiga e hur jag skriver skiten om det, fast ändå gör jag inte mitt allt för å bryta det...
För i helvette, kämpa nurå!! Jag kan Jag vet att jag kan. Och jag vet vad jag ska göra. Men en del av mig strävar efter ultimata utseendet. Den andra efter lyckan. Å jag vet att det först nämda inte leder mig till lycka. Jag vet att jag inte mår bra av det.
Fast egentligen e det inte utseendet som gör att jag vill träna som en besatt... jo det också men främst den där känslan av att ha gjort max. Men de e den som e farlig.

Ser alla de härliga människor som sitter på cafe med sina vänner å skrattar. De åker å badar å tältar med gänget. Ser söta par komma gående hand i hand, helt förälskade å lyckliga upp över öronen. Jag ser de som går till gymmet, tränar lite men svarar i telen när tjejen ringer, skrattar å känner ingen stress.
Och vad gör jag? Jag sitter å ältar mitt problem. Jag försöker tvinga mig till att va någon jag inte är. Jag undviker att göra saker som jag egentligen vill bara för att låtsas va nån sk. "perfekt människa" men som i mina ögon egentligen bara e en sorgsen ledsen själ. VAD FAN E MITT PROBLEM??

Lev. Gosh jag måste leva. Jag kan nå till toppen om jag bara tillåter mig leva å lyssnar på mitt hjärta.
Min största längtan just nu förutom att vara frisk är kärlek. Jag vill vara kär. Jag vill ha en människa att få ge massa energi, glädje, värme och närhet till. Jag behöver kärlek. Men för att bli kär måste man släppa in det. Lev. Jag måste börja leva.

pinsamt med Träning?

Frukosten vart lyckad. Åt bara en tallrik yoghurt å musli med banan i och sen en kaffe till det. Som en normal människa. Tänkte att jag skulle ta tag å göra allt nödvändigt som jag måste göra idag men neeej. Fastnade med en magträningsgrej å sen blev jag super hungrig nu å gick ned å åt. 2 köttbiffar, ris å sås. Det va ju bra. Men eftersom jag inte va mätt åt jag ju 3 pågen-mackor med smör å en av de hade dessutom brie och skinka på. Och en halv varmkorv.
Fan för mig. pågen mackorna e ju dessutom tomma onödiga kalorier. Jag e så äcklig, hur kan jag äta så mycket?

Jag funderar på å dra till gymmet. Vet ju att det faktiskt känns bättre efter. Men jag vill ju inte ha mitt liv så här... de e värdelöst. Å jag blir ju så besatt. Men jag känner mig så fet å äcklig.

Vad håller jag på med? Jag vet att jag kan gå emot det här. Men jag gör det inte. För jag vet inte vad jag annars ska göra.

Läste en träningstidning om träningstips på stranden å kom å tänka på hur jag e när jag e med andra. När andra människor e runtom vågar jag inte föreslå träning för jag tror andra ska tycka jag e sjuk som föreslår det. VARFÖR KÄNNER JAG SÅ??
Varför kan inte jag föreslå när vi e på stranden att "ska vi köra ett fys-pass??"
Kanske e för att jag vet att jag egentligen inte mår bra av det eller vill av rätt anledning.
För förr när jag mådde dåligt så va jag ju så, jag tränade inför alla överallt. Så jag vågar ju om jag vill, men jag vill nog inte för att jag inte kan stå för det...

Aja, helvette å skit i alla fall. Tiden rinner iväg å jag får inget vettigt gjort. Varje dag måste tränas för att känna sig värdefull. JAG VILL HA HJÄLP!!!

Sol

Solen skiner. Då blir man glad! Denna morgon känns lättare, jag känner inte samma stress känsla att jag borde träna. Igår var det tufft. Hade lite magknip vilket inte är särskilt bekvämt å springa på. Å eftersom jag både sprungit å kört lår i gymmet dagen innan va benen tunga som tusan.

Jag känner att jag blir stiff eller ihop spänd av detta. De e ju rätt självklart för man spänner ju musklerna när man tränar. Tror inte styrketräningen Gynnar min dans direkt, pilates är mer rätt styrka. Fast de e inte samma känsla av intensivitet...

mmhm

så gjorde jag det som jag inte hade behövt. Åt.
Jag var inte hungrig som i huuuuungrig. Jag hade inte ätiit sen kl 20 men jag kände inte hunger så. Mest e jag trött. De känns ibland som jag äter i onödan. Jag gillar inte att känna mättnaden i magen, jag känner mig tjock då. Andra kan låta bli att äta för att de inte e hungriga. Jag äter ändå bara för jag haft de problem jag haft. Varför kan inte jag äta lite. Det går å träna ändå, jag e typ rädd innan träning om jag känner mig hungrig, för jag tror inte jag ska kunna prestera.
Bullshit.
Bajs, jag vill kunna äta lite å inte tänka på mat eller tycka det e gott. Jag vill inte känna mig som en uppblåst, rund människa.

Det här e mitt knark

HELVETTE piss skit.
Va på gymmet nu, de stänger 21.30 å jag va på övervåningen. Jag va ensam där å körde mage. Personalen cirkulerade runtom å stängde av musik å fixade i ordning. Jag kände på viben att det var dags att avsluta. Men jag hade så gärna velat köra å köra tills nån kom å sa till mig. Tills nån sa Nu stänger vi. Men jag vågade inte, jag kände att de skulle kännas så jobbigt å som jag va nån panikartad människa som bara måste hinna göra
De där sista magövningarna.
Men what the fuck, så e de ju. HELVETTE!!! Kan jag sluta bry
Mig, jag har rätt att träna å pressa å svettas som alla andra. Nästa gång ska jag bara gå in i mig å låtsas som jag e för dum för att fatta att de stänger.

BTW så e detta inte bra. Jag har ett sånt sug efter känslan av att va så trött i alla muskler att jag ramlar ihop. Men jag når aldrig enough. För när jag väll nått dit så blir nästa uppgift att göra det så många gånger som möjligt. Och där efter blir det att göra det så ofta som möjligt. Å där efter e jag så djupt i skiten att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Det här e mitt morfin. Å jag e så djupt beroende för får jag en liten dos så ser jag inget annat än att mer gör mig lycklig. Träning är bara bra säger alla så ingen förstår helt. Förutom mamma å pappa. Men ingen psykolog kan förstå helt.
Jag blir aldrig nöjd, jag kommer nog inte va nöjd förän jag ligger på sjukhuset å nån säger till mig att om jag inte slutar behandla mig själv illa så kommer jag dö.

Föressten, inte ens då kommer jag inse. Jag kommer förstå just den minuten men dagen efter har jag glömt det å ska bara få ett sista rus.
Jag e precis som en narkoman, bara det att min drog är helt laglig å det är ingen som ser.

Står i ett vägskäl

För en stund känns allt så självklart. Jag känner mig "normal" eller snarare som den riktiga versionen av mig själv för normalt är bara ett skumt odefinerbart ord. Jag sitter på ett mysigt cafe med en nära vän och allt ses som så självklart.
Men så fort vi skiljs vet jag att jag ska gå tillbaks till att oroa mig, vara rädd å vara den lite halvsjuka varianten.
Jag har alltid fått höra från andra att det gör ont, det är slitigt, man mår inte bra i den här branschen. Men va fan det betyder inte att man SKA må dåligt å ska sträva efter det. Jag vet att min smärttröskel e högre än andras, å jag vet att jag i mig, naturligt har nyckeln till min frihet å framgång. Men jag lyssnar på omgivningen å alla andra.
Det här att det gör ont å man mår dåligt det är för andra inte samma känsla som den jag försöker frambringa. För jag tror att man ska känna stress, oro å ångest dygnet runt, då har man lyckats. Bara för att alla andra säger det.
Men vet ni vad? Jag tror ingen behöver må dåligt, jag tror de e att alla groggar varandra å oroar sig och att det är just det som förstör för oss. Skulle alla människor följa sin inre känsla, lyssna på sitt hjärta å det de mår bra av skulle många må mycket bättre. Svaren finns där inne.
Jag vet vad jag ska göra. Jag vet att det jag gör är fel väg för mig. För skulle jag gjort det som var rätt så hade jag vart på en helt annan plats idag. Men jag någonstans vill försvåra mitt liv, jag vill va den som "följer mänskliga regelboken" för hur man borde göra. Fan va jag avskyr det ordet, borde.

Alla känner jämt och uttrycker jämt att "jag borde". "Jag borde träna, jag borde ringa honom, jag borde inte äta godsaker. MEN FÖR I HELVETTE!!! Ingen annan bryr sig om ditt liv, människan e egocentrisk, människan ser främst sig själv. JA, vi är ett flockdjur men alla andra har inga åsikter om vad du äter eller gör om det inte är så att det påverkar dem. Och om de har åsikter är det förmodligen för att det är något farligt och de vill skydda dig.
DU bestämmer över ditt liv. Varför ska du ödsla mängder av tid på saker du borde för att vara en imaginärt lycklig människa. Gör det DU mår bra av istället och var en helhjärtat välmående människa.

Oj nu blev de lite peppboost här mitt i allt..!


De sjuka e att jag vet vad jag gör fel men försöker inte ändra det helt. Jag försöker inbilla mig å går med oron.
Jag vet inte om det är ett sug jag känner eller om det är oro... Jag vet bara att jag mår bra efter jag presterar. Jag står verkligen i ett vägskäl, till vänster är en lång, mörk krokig väg som har branta backar å djupa dalar å solen smyger bara fram så regnet tröttnat på å gråta. Till höger lyser solen ständigt, vägen är bred, rak och det grönskar ultimat. Ändå så står jag med fötterna på den vänstra vägen. Jag kollar bak mot den högra, jag drömmer och jag vet. Du vet när man gör eller väljer ett alternativ som känns fel men man tar det ändå.

15.00

Gud vad jag älskar å dansa. Dansa med musiken i hörlurarna. Känslosamma låtar är det bästa. Jag kan så gå in i känslan. Vad håller jag på med... Tror att jag måste va på gymmet, eller jag vill ju jag e ju ute efter känslan av träningen, men dansen prioriteras bort då.. Vill jag ha det så?
Jag måste välja, jag är vuxen nu, jag måste välja å jag måste jobba.
Vad är vad i mig? Vad är jag å vad är ångest tankar?

Jag vet inte... Jag vet bara att jag får sån kick av å träna...
Alkolister får en kick av å supa... Men de blir värre efter...

E det ett beroende detta?

Allas mål är olika. Alla är unika.

Alla tränar av olika anledningar. Vissa vill förändra sin kropp, vissa kompletterar en annan sport eller ett intresse, vissa gör det för att endast må bra själsligt å en tredje gör det för att det känner sig tvungen.

När jag går till gymmet vill jag göra allt. Så är det alltid på alla plan gällande träning. Jag vill vara snabbast, starkast, smalast, smidigast, bäst på å dansa, kunna springa långt, kunna springa kort, må bra mentalt
Men samtidigt kunna pressa mig he im eld.
Detta gör att jag inte kan sålla ut va jag ska göra å va jag inte ska göra. Man kan inte satsa på allt. Det finns inte en universal lösning för att bli bra i allt. Man måste välja, å det är det jag inte kan.

Som så många ggr förr

Å så kom det en dagen efter. Jag som ade i sängen framför datorn igår, av utmattning i både kropp å hjärna.
Ändå kan jag inte låta bli att vilja testa göra lite fler armhävningar för att se om jag skulle orka. Allt som människan uppnår handlar om inställningen i hjärnan, om tankarna. Har man ett mål, ställer man in sig på det, då klarar man det. Men om man tvivlar och inte vill, blir vägen krokigare.

Jag vet inte vad det är jag vill bevisa för mig själv. Jag vet att jag kan träna hela dagar, undgå att äta och då kommer jag tappa i vikt. Jag kommer känna mig mentalt stark för att jag har en diciplin. Men bara för jag gör det betyder det inte att jag är starkare än någon annan.
De andra har gjort ett val, de prioriterar inte att pressa sig och stå emot kroppens viljor. De har valt det för att de inte vill ha det livet. Å det är ju därför jag blivit friskare, för jag inte vill leva i ensamheten med mina prestations å ångest tankar. Men så blir jag rädd å orolig. Orolig att jag blivit så kallat normal.

Skulle åkt å tränat i morse innan tåget gick. Gick jag upp? Nej... Som före, kallsvettig ligger jag kvar i sängen med dåligt samvete å rädsla. Hade jag väl gått dit hade de gått bra när jag börjat. Stänger jag av hjärnan funkar allt. Men varför ska jag stänga av den? Bra å kunna men varför ska jag gå emot mina känslor? Jag gissar att vi har känslorna av en anledning...

Hjälp mig någon, Gud om du finns, snälla!

Mycket vill alltid ha mer Jag är som en alkolist.

Deppig nu igen... Jag måste fan besluta vart jag är på väg i livet. Först är jag rädd för att gå å träna, sen när jag går dit ska jag bara ta det lagom och skönt men nånting i mig går i gång å jag kommer hem 4 h senare. Jag kan inte beskriva den här känslan men jag känner mig så fräsch och duktig när jag tränar. Något i mig triggas av att se muskler som jobbar, att se min kropp formas, att känna ansträngningen och verkligen tänka mig in i hur jag jobbar med muskeln. Och när jag väll sätter målet i huvudet så uppnår jag det.

Jag kan uppnå exakt vad jag vill, hjärnan ska bara vara i enighet med viljan. Då går allt. Jag var på gymmet i 4 timmar...4 timmar... jag klarar ju inte ett vuxen liv för jag går alltid på mina impulser å bara kör. Å sen blir jag rädd å orolig... Ska jag dit imorgon? Får eller bör jag? Vad är friskt?

För jag ser det ändå i nte helt som min sjukdom denna vilja, utan det är något som är så jävla najs med träning, och det vet jag att flera personer tycker. Det läskiga är när jag höjjer min ribba och ska ha resultat, prestera. Då blir jag besatt... jag känner mig aldrig helt nöjd.

Ska jag börja gymma å springa regelbundet? Kommer det va bra för mig och dansen?
Kommer jag kunna fortsätta på skönt/lagom eller e jag bara ute efter ruset i smärtan?
Sprang på löpbandet på 13km/h idag trots hur jag kände kramp i magen. Å det gick att härda igenom, jag klarade tillochmed att kuta på 20km/h i nästan 1 minut. Jag säger ju det, allt går.

Ja, jag vill forma min kropp. Jag vill ha magrutor, tydliga biceps och triceps. Jag vill ha smalare lår men samtidigt starka. E det otillåtet för mig att oxå vilja förändra utseendet?
Andra personer tränar ju endast för utseendet.
Men när jag väll e igång blir det dåligt samvete om jag inte presterar, det blir ett borde/måste och jag klarar inte av att pendla fokus så vänner och annat blir så svårt att vara närvarande och ha fokus på.

Jag kan inte bestämma hur jag ska göra. Jag vet bara hur skön känslan av att va på gymmet å känna musklerna jobba e...

Statusångest

Människan e en märklig varelse. Vi jämför oss med varandra och stressas av omgivningen. Det finns så mycket dåligt samvete. Facebook är en väldigt bra sida på att starta dåligt samvete. Om det inte vore för att jag har lättast att uttrycka mig i ord och har så mycket vänner på facebook som känns lättare att ta kontakt med genom att skriva, så hade jag stängt ner sidan.
Den är jätte bra genom att man kan hålla kontakten med olika vänner, man får reda på event och annat smidigt.
Men hur bra mår man av att läsa allt...
"Bertil har checkat in på SATS, odenplan"
Status: "Jahapp då har man klarat av en löprunda och ska nu till gymmet. Sen ett boxpass på det."
Status: "Usch idag har man tjockat sig i soffan. Borde ut å röra på mig"




Det som började som en bra dag där jag inte haft så mycket ångest vände ju plötsligt. Jag vill inte se alla dessa status uppdateringar som bara ger ångest och får en att känna sig dålig som människa.
Jag vet att det förmodligen inte är alla som tar åt sig av sådant men jag med mina tidigare "issues" gör det. Men jag är inte ensam i världen med att ha de tankar jag har. Och olika människor mår bra och blir lyckliga av olika saker. Men jag tar åt mig så av omgivningen. Jag försöker leva alla andras liv i mitt. Om någon e ute å springer 4 dagar i veckan känner jag att jag borde det. Om någon e nere i danssalen å tränar teknik varje dag får jag dåligt samvete och undrar varför jag inte gör det.

FÖR I HELVETTE!!!! Varför tar jag åt mig.
Jo jag vet varför. För jag har svårt att veta vem jag är och vad jag vill. Och varför jag gör saker.
Under hela skoltiden var jag jävligt målinriktad och trots magont varje dag gick jag till skolan och körde max. Men nu har jag börjat fundera på varför jag gör saker. Något både bra och dåligt.
Det gör att jag tror att allt är meningslöst att göra, att jag är rädd för allt.
"Tänk om jag gör det för att jag e rastlös? Tänk om de e gamla sjuka tankar?"

Jag vet inte och jag får inget svar genom att sitta hemma å filosofera om det heller. Jag letar fortfarande svaren och jag hoppas att hitta dem.

Är det någon mer som är rädd å orolig innan träning? Känner att den inte kan känna när den vill göra nått eller när det är oro?

...

Man kan inte förvänta sig annorlunda resultat om man inte gör någon skillnad.
Har man testat ett sätt å insett att det inte funkat de senaste 8 åren kanske man ska inse att de inte var rätt sätt.

När jag tänker tillbaks så fan samma rädsla för 6 år sedan. Frågan är bara hur man blir av med den.

Ingen yoga...

Fan. Jag är inte sjuk på riktigt.
Jag å psykologen bestämde att jag fick gå på bikramyoga varje dag.
Var där igår kväll och det var riktigt tufft att klara av värmen igår.
Skulle åkt dit imorse men när klockan ringde stängde jag bara av den. Flera gånger.
Varför?
Jag frågade psykologen om vad gör jag om jag försover mig. Hon sa "Du får helt enkelt ställa klockan å bara åka dit!"
Förra veckan tränade jag mer än bestämt och nu bara struntade jag i å åka. Jag e inte sjuk på riktigt. Vad e felet på mig?
Jag var bara rädd å svimma av i värmen...

Besatta tanke

Om bara någon kunde kasta en trollformel över mig så att jag blir av med denna määängd tankar som cirkulerar innanför pannbenet på mig hela tiden. Jag håller på å bli galen. Jag älskar å dansa men var tvungen å ta ett uppehåll för ett tag sen för jag visste inte när jag tviingade mig till att vilja eller om jag vill. Det har gjort att jag nu blitt helt deppig å knäpp å tänker att jag borde dra till danssalen å repa, jag borde gör ditten å datten. Men jag åker inte dit. Varför?
De e ju roligt å dansa! Varför e man då inte i salen dygnet runt..? För då e det inte kul.. Men vafan NÄR å hur mycket e kul då? Hur vet man? Hur vet alla ni "sunda" människor?

Träning

1,5 h Bikramyoga.
Det var härligt och jag tror det är bra för mitt tillfrisknande.

30 min spinning.
Ett pass som egentligen va 1h. Jag tänkte att jag borde tvinga mig passet ut och det hade jag kunnat. Men jag ville inte. Något i mig vet att det är sjukt. Såg en anorektiker där. Fast en tränad en. Mager men med muskler. Det triggar mina känslor. En gång var det jag, nu e jag normal... De e jobbigt å känna.

Jag?

Jag vet inte vem jag är. Jag vet vad jag vill...men vet ändå inte vad jag vill.
Jag har i halva mitt liv men större delen av mitt faktiskt medvetna liv, vart sjuk.
Hur tusan ska man nu veta vem man är. Jag vet hur jag mår av att plåga mig. Å det är någonting i mig som mår bra av det.
Jag snackar inte om knark eller att skära mig. För jag skulle aldrig synligt skada mig så. Å de grejerna kan man verkligen dö av. Å jag älskar livet. Jag vet att livet är så jävla bra om man bara lyckas leva det. Men jag lyckas ju inte. För jag vet inte längre.
Jag är instängd i min kropp. Jag är rädd å instängd å det jag kan kontrollera e ju min kropp.
Jag lyckades en gång i tiden. att svälta mig å träna hårdare än någon. Varje vaken timme, träning träning träning. Grät mig till söms. Vaknade med frossa för att börja om. Sprang ut i natten för att dämpa ångest.
Och det är något i det där som jag saknar. jag kände mig som superman, jag kände något. Jag kände något så starkt och jag kunde se mig i spegeln å känna mig stark.

Jag hittar inte ut. Trots att det nu bara sitter i tankarna.

Jag vill känna. Jag vill känna något för jag vill bli berörd. Å kärlek kommer inte lätt. Å kärlek sårar för jag vill ge så mycket. Så då får de bli nått lättare, där man inte blandar in människor. Å det är väll det som är träning. Eller tankar. Ångest.

Viljan övervinner allt

Viljestyrkan är starkare än allt annat. Det är sjukt men sant. Det enda som begränsar oss människor är tankar.
Om jag går in i ett tillstånd då jag släpper allt, om jag bara tömmer hjärnan och bara gör, då klarar jag exakt vad jag vill.
Jag bara gör, som en maskin, utan att känna efter.
Jag var nyss på löpbandet. Jag tränar inte kondition regelbundet, jag  har tränat 2 tillfällen senaste 4 veckorna. Men när jag gick upp på bandet sprang jag precis som för några år sedan då jag tränade varje dag.
Jag sa till mig: jag ska springa 1 mil och jag ska göra det på under 1 h.
1h senare visade displayen 10,9 km.
Allt går att lyckas med, det handlar bara om att vilja.
Det negativa är dock att människan är girig. Jag nöjer mig inte när jag lyckas utan jag vill ha mer. Om jag lyckades springa 1 mil kunde Jag väll ha lyckas springa snabbare. Eller springa 1 h till. Jag kommer aldrig bli nöjd, varje mål jag klarar glädjs jag åt i några minuter. Efter det kommer kraven på att göra mer, bättre.
Jag vill inte jaga hela mitt liv men det är något som känns så jävla bra när jag bara stänger av å går på autopilot. Bara kör, tränar å släpper alla känslor. Jag är rädd för att känna, för jag kan inte tolka mina känslor.

under ytan

Under ytan är vi alla små.
Under ytan gömmer sig mer än du någonsin förstår.
Vi tror att det finns perfekta människor. Att andra mår så bra, har allt. Att de vet exakt vad de vill.
I dagens samhälle verkar detta vara en ren skär lögn. Alla människor man börjar tala med och får lära känna, gömmer på något. Men det är detta som gör oss mänskliga. Det gäller bara att våga lyssna på sig själv. Om man nu hör vad ens inre säger.