Är det tillåtet att må bra??

Jag e inte rädd egentligen. Jag bara tycker det känns förvirrat. För idag har vart en så bra dag! Jag va 10 min å sprang innan första klassen bara för att få upp värmen, det kändes skönt men sen så sprang jag kanske lite onödigt snabbt för endast uppvärmningssyfte men what evah...
Tog en grym hiphop klass för Rihannas dansare, passade mig perfekt i groove å allting, va så jävla kul.
Efter det blev det 4 klasser till denna dag. Bara för att det var så kul!
Men det som gör mig förvirrad e att jag inte känner nått behov av att springa, inget behov av att pressa mig mer än min kropp känner för. Om jag puschar mig för att det är kul å jag dansar så e det ingen rädsla å de gånger jag mår dåligt å har ångest känns det ju inte bra å puscha mig längre...
Men då tänker jag att va fan jag kan ju inte gå runt så här å ha kul. Tänk om jag någon gång måste göra en koreografi som man hoppar upp å ner 100ggr i rad å den e jätte fysiskt krävande å man måste ha as mycket benmuskler. Då borde jag ju träna mer kondition, typ va å gymma varje morgon bara för att å sen köra massa lårstyrka. När e det ok? Hur mycket?
För jag kan bara lägga mig å göra lite armhävningar för att det känns bra liksom. Samma med situps, inte direkt för att jag känner att om jag inte gör det så blir jag svag men jag bara känner att det känns bra å göra det. Å min roomie brukar ju egentligen gå å gymma varje morgon. Jag sover ut å går på klasser istället, å jag e ju i bättre form än henne... Men ändå känner jag lite att vafan jag borde ju egentligen gå å köra stenhårt... Fast jag känner ju inte att jag borde det egentligen men eftersom jag inte känner det blir jag förvirrad....

Jag tänker bara att vafan, det kan ju inte va så att jag bara kan göra det jag vill å mår bra av åså e allt bra...eller går det?

Jag e förvirrad...jag har inpräntat i mitt huvud att man borde gymma å springa som dansare...även fast jag känner att jag får bra träning på dansen å att om jag känner att min kondis e för pissig för det jag vill göra då löser jag det då, när ett sånt jobb kommer. Jag kan ju inte tänka "tänk om", om framtiden..
Men det känns så skumt. Ska jag kanske gå till gymmet imorrn ändå.. de e ju alltid bra med konditions träning...
men jag har liksom insett att om jag e trött får jag mer ut av att vila än träna å att jag behöver inte träna i gym för att va bra...

Men idag mellan danslektionerna började jag köra lite lårstyrka å armhävningar bara för det kändes bra å jag ville bara se om jag kunde!

De e så skumt...mina tankar... man kan ju alltid va starkare, ha bättre kondition. Tusan.. ska jag följa hjärtat eller impulser.. å hur blir det om jag tar ledigt från dansen en vecka... skulle oron komma? Ja förmodligen!... Humm, vad händer om jag åker på solsemester i 3 veckor. hur kommer jag tänka då??

Hjälp mig med råd!

Det kan ju inte va tillåtet att bara göra det man mår bra av!?

rätt or Fel?

Ja det är ju ett väldigt utseendefixerat land man kommit till. Förr avundades jag alla med enligt mig "perfekta kroppar". Nu när jag ser en brud med ett sixpack tänker jag, hon måste må dåligt, är säkert besatt av sitt utseende å står på gymmet varje dag smat äter super kontrollerat för att se ut så. Lyckan ligger inte i utsidan, lyckan finns på insidan i själen.

Jag var på baletten imorse, mina lår var stiffa som fan, hade ont i hela benen å det var så krampaktat att göra alla övningar. Skulle gå hem efter det egentligen men föll för impulsen och körde SALT workout klassen. Men min kropp orkar inte alls så mycket som förr nu. Vet inte m de e att jag äter dåligt å oregelbundet (blir så stressigt mellan lektionerna så då går det väldigt lång tid emellan) eller om jag blivit svag.
Gick sedan hem å gjorde lunch men började sen deppa ihop lite å kände mig orolig inuti. Hela dagen slutade med 30 min jazzuci för att sedan ta 3 klasser igen.

När allting skriker nej

Jag är på en underbar plats. Det är strålande sol, jag har pool å jaccuzzi på gården å en dansskola tvärs över gatan som har grymma klasser. Hur kan jag må dåligt?
Ja det är väll ett solklart tecken på att när själen mår dåligt så spelar det ingen roll vilka yttre omständigheter som finns. Jag är inte som någon annan. Och jag tror inte på det gör sättet som andra gör: tar 7 klasser om dagen. Jag kan inte det. Min kroppsliga kondition skulle klara det, det skulle alla om de bara ville. Men mitt psyke... Jag kan inte koncentrera mig och jag utvecklas inte som dansare överhuvudtaget. Jag kan bli dansare, men jag måste ha andra regler än resten.
Jag vill inte dansa bara för att jag borde eller för att det egentligen är kul. För inget är roligt om man inte har glädjen eller lusten. Det finns 1000 saker att göra i LA, å jag har redan lärt känna flera som jag kan hänga med.
Nu ligger jag brevid jaccuzzin å chillar. Det känns skönt. Nu e jag iallafall ute i. Solen, då känns det inte lika ensamt.
Jag måste bestämma grundideen å sen inte deala. För de e tveket över att jag kan mer, mer e alltid bättre. De e de som gör att jag mår dåligt.

Jag ber om hjälp, men de råd jag får följer jag inte... Det går inte ihop liksom. Skärpning!

Intetsägande identitet.

Ett ekande. Ett bröst fyllt av tårar. Ett leende som bara ler till sitt försvar. Ord som inte har något innehåll. Insidan bara tom. Huvudet bara tomt. En rädsla för att släppa taget, en rädsla för att gå miste, en rädsla om att bli dömd, synad. Jag känner aldrig att jag kan göra VAD jag vill, jag känner mig aldrig trygg i mig själv. Jag känner mig ständigt objekterad, ständigt sedd. Att allt jag gör syns, att alla andra vet, tror, tänker, dömer mig. Jag kämpar mig bara igenom dagen för att orka till nästa. För att hålla, för att inte brista. Jag vill inte misslyckas. Jag kan inte bara lägga mig i ett hörn å deppa ihop. Istället fortsätter jag på en halvdan konstig väg. En olycklig väg. Amerika är ett häftigt men underligt land. Allt i Los Angeles handlar om mat och träning och utseende. Det står kalorier på allt. Allt är fett fritt å kalorifritt (men istället med en mängd konstiga emuleringsmedel och socker). Hälften är överviktiga och hälften ÄR sitt utseende (beeing helthy is the most important for them). Utseende är något så viktigt för mig men nått jag inte längre kan addikteras till. Men jag kan inte neka hur bra det känns att träna kroppens delar för att utforma ett fit utseende. Här finns tvapparater i gymmet. Fatta om man skulle stå på löpbandet samtidigt som man kollade på tv. Om människor skulle stå på rad och träna samtidigt som de kollade på film. Tänk om man skulle gå dagarna i ända. Fatta vad man skulle bränna kalorier. Jag tror alltid att man kan mer, eller man orkar alltid mer i kroppen än man gör men det är psyket som bestämmer när man stannar. Det är det som gjorde mig sjuk. Vetskapen om att det alltid går mer. Och det är det som nu gör mig handligsförlamad, känslan av olust. Känslan av uppgivenhet och rädsla. Ja knner mig tom när jag pratar med människor. Jag vet inte vad jag har för åsikter, det spelar ingen roll. Jag vet inte vad jag känner.

Jag vet inte hur det här kommer fortsätta. Jag vet inte alls. Jag älskar att va här för människor e så sociala och öppna. Men samtidigt vill jag bara bort. Någonstans där min själ får ro. Jag vill sitta vid havet, känna ingen stress till något. Jag vill släppa taget och bara vara. Bara strosa. Bara vara på standby. Jag vill bara ha en soft period utan orostankar och kroppsångest.

Jag kan fly till vilket land som helst men min själ kommer alltid följa med mig. Gissar att det är därför jag letar efter kärlek. Jag letar efter någon som ska stjäla mitt hjärta å rädda mig från mig själv. Någon som bättre kan hantera mitt hjärta än jag gör just nu.

Söndags filosofi

Varför tänker jag så mycket?
Jag klarar liksom ett vanligt liv, jag lever ett vanligt liv men jag e orolig inuti å känner inte å upplever inte till fullo. Nu vart de så sent så fast jag hade tänkt att synda å gå till gymmet så gjorde jag inte det.
Ändå så fastnade jag vid datorn.

Jag vill inget annat än dansa dansa å dansa hela dagarna. Å i tanken e det ju så kul, å lektionerna här e ju så roliga! Men varför kör jag inte 6 om dagen då.
Jag kan inte göra upp schema på att bara ta 3 klasser om dagen, för då känns de så slött å lite om jag har tid för Annat efter. Men dansglädjen kommer nog tillbaks om jag håller mig till lagom. Så jag inte får den där uppgivenheten! Varför e jag så oroad å förvirrad? Vad är det jag är rädd för?
Jag överväger hela tiden om jag skulle gymma. Varför? Vet inte. För jag känner inte att jag måste det för att bli en bättre dansare utan jag känner bara att jag borde ändå.

Jag behöver stöd nu! Å en insikt!

Se hit och ge mig lite trygghet!

Tillbaks från gymmet men gav upp som de gånger då ångesten inte e tillräckligt stor för å kunna pressa mig. Som den aldrig numera är. Jag har inte motivationen till att få mig att må dåligt. Jag har inget som motiverar till att jag kommer må bättre av det, så det går inte längre. Det är skönt att springa i lagom tempo men att köra stenhårt de dagar jag känner mig deppig går inte. Å att gå till gymmet blir också helt knäpp, för man bygger inga muskler av att gå dit vid ett tillfälle utan man måste ha regelbundenhet å då ger jag typ upp för jag vet inte varför jag gör övningarna, jag vet inte varför jag skulle träna armar annat än att det känns najs när det gör ont.
Det värsta är att det gör ont i kroppen, har träningsvärk. Å fast jag vill dansa så spänner jag mig när jag ska dansa, eller jag liksom ger upp. Jag passar inte till att träna själv, jag ska va i grupp. Fan tillbaks till schemat. Jag måste följa det jag bestämmer! Ska göra upp ett schema nu!

En del av mig vill bara gråta. Jag känner mig så liten å ensam, å uppgiven. Kommer jag någonsin bli upptäckt av någon? Är jag tillräckligt bra? Jag vill så gärna jobba med dans. Jag vill vara i musikaler. Jag vill dansa i musikvideos, bakom artister, på scener. Men hur ska jag bli upptäckt? Hur ska jag hitta lyckan, lugnet å hur ska jag bli tillräckligt trygg i min dans. Å hur ska jag komma dit jag vill?? Ja inte är det att stå på gymmet iaf...

Jag hoppas S. kommer hit snart så vi kan göra saker tillsammans. Hon e mer motiverad än min nuvarande roomie. Vi är mer lika jag å S. Jag vill ha ett dansgäng å hänga med, bada med, grilla med, mysa med, festa med. Jag vill ha vänner här. Jag vill vara kär! Det e mycket jag vill nu.

JAG VILL VARA FRI OCH LYCKLIG.

I en annan värld

Så nu är jag här. Själv. Med eget ansvar. Första dagen var jobbig, jag kände mig främmande å ensam men andra dagen var helt underbar. Klasserna är så roliga å jag kände att gymmet va ingenting som jag ska fokusera på. Men så kom det jag fruktade. Igår körde jag balett å contemporary. Va helt underbart kul! Efter det åt jag lunch å gick tillbaks till piruett klassen. Det var där det började kännas sämre. Jag såg mig i spegeln i mina tajts å äcklades av mina kurvor å min mage som har lite mjuk på sig nuförtiden. Efter piruett klassen hade jag skrivit upp mig för jazz men jag började känna en olust, en oro å då blir det svårt å dansa. Jag gick ut efter halva klassen å satt i typ 1,5 h på uteplatsen på dansskolan för jag kände mig så trött å dåsig. Men jag anklagade mig själv för att inte tagit fler klasser, nu var klockan 18 å vad skulle jag göra nu då. Har ju inga vänner här, vill lära känna lite amerikanare... Jag var hemma tidigt den kvällen, la mig i sängen å kollade på sytycd klipp. Var så trött.

Idag när jag vaknade tänkte jag gå på baletten. Men jag har sån träningsvärk överallt, å då blir jag orolig å rädd när jag ska träna. För jag känner mig så trött. Förr hade jag gått ändå, men nu kom jag inte upp ur sängen. Hade velat ligga å sova å sova bara. Men de känns fett deppigt, vill inte va inomhus själv. Ja nu missade jag baletten, blev för tajt om tid.. fan, hade velat gå faktiskt. Vill träna min teknik. Funderar om jag ska ta ett besök i gymmet ändå... Springa bort lite oro å ångest...

Varför ska denna deppighet alltid komma tillbaks? Är det för att jag e trött som jag blir så här?

Snälla, låt mig lära känna lite am. people så jag har några å hänga med... jag hatar känslan av att va ensam.

Tryck iväg det jobbiga

Så imorrn försvinner jag iväg.
Mycket å fixa idag, gäller å bara trycka ner spring tanken rejält nu. De e jobbigt, dans e så jävla kul men jag saknar det där flåset som fås av hårdare träning. Men this is My challenge å jag ska bli fri, de e inte friskt att älta alla dessa tankar varje dag så då ska jag gå emot dem å Jag ska få MOT friheten!

Toi toi on me!!

En gång sjuk, alltid sjuk?

Folk säger att man alltid kommer få leva med sjuka tankarna fast man har frisknat till från anorexia. Men de kommer minska.

Jag vill ha bort dem helt. Jag vill inte ha så här. Jag e nog i en tuff period nu då jag e i normalvikt å bra hälsolägen men tankarna maler som fan.
Måste bestämma, följa å gå emot gp emot, gå emot!

Talade med en som hade anorexia som ung å fan nu började jag tänka mer på träning. Att jag borde springa. Jag kan, jag Vet att jag kan men jag gör det inte för att det leder mig inte mot det friska: men jag känner mig så dålig som inte följer sjuktankarna. Kanske borde jag träna varje dag? Varför bara varannan? Tänk om jag instället bestämt löpning varje morgon å sen pass på det. Varför bestämde jag inte så? Ge mig styrka å klarhet i vad som är att kämpa åt rätt håll!

3 djupa andetag

Ta det lugnt. Andas. Jag darrar, hela min kropp känns skakig och oron sitter i bröstet. Jag är illamående och så här har det varit hela dagen. Jag tror det är det här som är anorexians sätt att hälsa på å försöka få hyra ett rum till i mitt hus. Men jag har bestämt att INGEN TRÄNING IDAG. Och jag har inte övervägt att bryta det utan jag har pressat bort tankarna gång på gång. Det e jobbigt som fan. För jag vet att jag blir lugn om jag drar på ett pass, men jag måste klara av att stå emot. Jag kan inte få ångest varje dag jag inte tränar. Jag fortsätter kämpa!

Ändrat schema = kaosar min hjärna!

En underbar solig härlig morgon... och det första jag utmanar hjärnan med är "Hur skulle det kännas att träna idag" Fuck that! Bort dumma tvångstanke. Bestämde ett pass varannan dag. Skulle egentligen dansat idag så då hade det blivit 3 träningsdagar efter varandra. Bör jag byta imorgon med idag då då dansen blev flyttad? Men jag tog ett pass igår... ALLTID blir dessam kompromisser! Nä FAN HELLER, jag e dålig på å vila, då prioriterar jag vila då jag dessutom har mycket att göra! Tänk inte mer på det för då får jag inget gjort! KÄMPA NU FÖR FAAAN!

Sömnlös part 35

Nu börjar det här bli riktigt jävla irriterande. Jag sover piss. Det tar jätte lång tid innan jag somnar, känns inte ens som jag sover nått alls å jag vaknar mitt i natten vid 3-5 tiden å kan inte somna om.
Trycker i skallen, ögonen e tunga å jag e hungrig. Men jag kan inte somna om. Jag ligger å funderar å det snurrar i huvudet innan jag ska sova, tror detta kan vara anledningen. Det gör mig galen.

Snälla låt mig få tillbaks min goda nattsömn!

Människor är min livlina

Jag kan allt bara jag bestämmer mig för det. Det är bara så svårt när dans å träning ligger varandra så nära å man inte alltid känner vad man vill.
Men då är det så bra att luta sig tillbaks till det som alltid gjort mig trygg och lugn: regler, ramar, scheman!

Det är så här jag måste göra ett tag, bestämma och bara följa helt enkelt, inte analysera. Bestämde att jag fick ta ett PASS på Friskis å Svettis varannan dag fram till avgång. Finns inget pass blire ingen träning, jag ska inte träna själv just nu.

Gick på step med mammsen igår å jag förstår inte. Så fort någon annan person går med (observera en sund person å ingen träningshetsare) då blir jag lugn, känner mig inte orolig å jag får massa energi å kan göra hårt.
Är jag själv fungerar inte detta, för där kan man alltid göra mer. Men e kg med någon annan blir den min ram å säkerhetslina, lite riskabelt för det är detta som gjort att jag tränat lite till efter tills den jag e med säger till. Men nu måste bara följa
Det jag bestämmer utan å känna efter.

Jag ska inte träna själv. Step va fett kul för övrigt!

Stuck on repeat

Hur många sömnlösa nätter ska jag få
Ihop till innan jag kommer till en conclusion. VAD ÄR JAG OROLIG Å RÄDD FÖR? Om jag ska sitta å tänka på träning hela tiden så kan jag väll lika gärna träna. Fuck att de e så skönt å springa sönder...

Måste bestämma, hålla å distrahera. This aint working. Ligga å Tänka på det Stup i ett. Min käre bror sa så kloka saker. Han e rak på sak å Tydlig å trött på skiten med all förståelse! Svar på mina funderingar att pressa mig å träna varje dag.
" men va fan, det kommer inte funka imorrn eller iövermorgon. Det kommer aldrig funka, du kan inte. Inse bara det. Det du inte kan är att vila. Du är inte dålig på å träna. Det du behöver träna på är å vila sönder"

<3 älskar min fina bror å han är så klok. Och jag mår så dåligt över den omgivning de tvingas leva i. Att allt har handlat om mig de senaste 10 åren, 10 år.... Helvette. Nyss va det 8år. Jag bil inte bli 35 å ha samma issues.

Jag vet vad jag bör göra.
Jag böör ha träningspaus i 1års tid, ett år då jag gör nått helt annat. Bor på en gård, folkhögskola, umgås med människor, fikar, målar, pratar, tar promenader. Lär mig andra saker än träning. Som en intensivkurs i att leva!

Men jag kan inte ta det året. Jag tror att det magiskt ska försvinna en dag ändå. Jag vill inte hoppa över min resa. Jag vill inte missa min chans. Jag måste prova iaf.

Men ett lagom tränande gör mig mer
Orolig å rädd. Jag tänker ju baaara på det ändå.

Löpbandet å jag

Det känns så jäävla skönt å kuta svinsnabbt på löpbandet, men jag presterade dåligt. Jag kunde mått illa, det gjorde jag inte. Jag kan fortsätta fast utomhus, men det gör jag inte. Jag är värdelös. Jag är inte sjuk. Bäst å åka hem innan ångesten blir större.

Anorexia Nervosa

 

Detta var jag en gång i tiden. Nått i mig saknar det, att vara utmärglad, undernärd och hela tiden kontrollerad. Vilken diciplin, att hela tiden sträva neråt, bränna bort lite till. Jag sörjer fortfarande anorexin.

Hittade den här dikten på en hemsida för en psykolog som jag funderar på att börja hos. Hon är specialiserad på svåra fall inom denna sjukdom. Jag vill bara bli fri. Idag är ångesten å oron starkare än igår. Jag känner ett så starkt borde av att gå ut å springa. Ska träffa mamma på stan nu, jag är rädd. Jag känner mig otrygg i mig själv, jag vill bara bli fri. Samtidigt som jag vill åka iväg vill jag stanna hemma å bli bra. För om ångesten är kvar trots att jag byter miljö kommer jag försaka mina chanser. Jag är rädd. Ska jag springa? Ska jag åka? Jag vet ingenting...

Om jag bara kunde inse...

Familjen ruttnar tillsammans

Det svider att se hur min familj lider. Men jag vet inte längre vad jag ska säga för å trösta. För jag vet inte själv vad som kommer göra detta bra. Det kommer bli bättre för familjen min när jag flyttar för de kommer inte se eller höra om jag mår dåligt, men jag kommer fortfarande ha kvar det i mig. Men någonstans i mig så vill jag inte helt bli frisk, för annars skulle jag så envis som jag e kunna stå ut å kämpa. Men jag vet inte vad som är rätt lösning. Jag vet inte vad jag ska göra, jag håller mig aldrig till det jag bestämt. Jag skulle inte träna. Men igår bestämde jag att ett pass varannan dag tills jag åker. Nu överväger jag en joggingtur också idag. Jag har varken tid eller lust med det oxå. Och trots att jag så tydligt ser att det endast e av tvång å att tvinga mig jag vill göra det så överväger jag det än. Å jag kommer nog fortsätta å överväga. Så kanske de e bättre att bara göra det? Fast då spinner det vidare å jag överväger annat oxå. Egentligen behöver jag behandling. Men samtidigt vill ja iväg. Men inget löser sig själv om man inte bestämmer sig. Så vad ska jag bestämma mig för? Vad kommer göra mig bra?

Jag behöver en klok människas råd. Jag behöver veta. Jag vill må bra. Egentligen vill jag det. Men de e så tryggt å vara rädd å osäker. Det e det jag alltid vart under de senaste åren.

Natt-träning

Så släppte jag till för längtan. När jag inte tränar känner jag ett sug, jag kan inte hjälpa det. Och om det är det som kallas ångest eller inte vet jag inte. Jag kände verkligen för att göra magövningar innan jag skulle sova ikväll så då gjorde jag det. Å direkt när svetten börjar rinna å jag känner hur musklerna jobbar så känns allt bättre. Jag känner mig fräschare å positivare. Jag känner ett hopp med dansen å jag blir taggad på livet.
Kan jag kanske bestämma själv? Kan jag kanske veta när jag ska träna och inte? Kan jag det?
Det känns bra nu efter men det läskiga e nu att jag inte vet hur Mycket jag ska göra framöver å om jag ska gå efter schema eller ej. Det är alltid detta som blir svårt.

Jag började tänka på intervaller. De e ju en av träningssakerna jag är rädd för. Att kuta sitt Max flera gånger. Jag är nog rädd för att det inte finns några begränsningar, för att jag vet att de spinner ångest.
Men om jag bara tar pass då?

Måste fundera lite till... Godnatt

Fuck My brain... Ååh!

Så bestämde jag att jag ska ta ett pass imorrn! Känns skönt nu, mycket lugnare. Frågan e om detta är min undanflykt att bli frisk. Min bror sa nått så klokt: Det e inte att träna du tycker är svårt utan tvärtom det är att vila du tycker är svårt. Då är det ju vila du ska öva på!

Ja de har han så rätt i men jag saknar så gamla jag som for omkring överallt å gjorde allt möjligt. Iof så hade jag "osynliga" förbud då. Jag visste att ah inte skulle springa så då gjorde jag ej det, å gym va inte Heller nått jag skulle ägna min tid åt. Problemet kom när jag skulle börja känna själv. Nu när jag vet att jag får och kan göra allt vad jag Bill. Då vill jag helst syssla med det som jag är mest rädd för å som plågar mig mest.

Funderar på å släppa på detta "jag ska aldrig göra situps å armhävningar på rummet Grejjen". Vad gör det om jag gör lite situps då å då eller armhävningar för att de känns bra???
Måste jag ha ett förbestämt schema hur mycket å när jag ska träna? Jag kan väll bara göra som alla andra? Men de e ju de jag inte kan... För jag kommer ju göra lite situps nu å sen går jag in säng, inte som på sjukdoms tiden då jag höll på hur länge som helst, började gråta å fick tvinga mig i säng.

Hur ska jag Göra? Ska jag börja med impuls träning? Samma gällande å springa?

Ett proffs på att misslyckas

Jag kommer alltid på idéer, regler och saker jag ska göra för att bli frisk. Men varje gång jag kommer på dessa så börjar jag tvivla å diskutera med mig själv för ändra dem. Nu hade jag bestämt ingen träning fram tills avgång men likt förbannat sitter jag å filosoferar om jag kanske ska ändå när jag nu vart inne så mycket. Å då går det inte ens med en promenad, för om jag tar en promenad kan jag ju lika gärna springa en halvtimme. Samma tid det tar ju. Å då kan jag ju egentligen kuta så snabbt jag kan under den tiden.
Ni ser, samma diskussioner varje gång. Hur får jag bort dem?

Alt. 1
Avstå träning helt

Alt. 2
Träna lagom - följa ett schema.
Bara köra grupp pass för att inte konkurrera med mig själv å riskera att spinna vidare. Endast må-bra träning g.

Alt.3
Följ alla impulser, träna sönder. Pressa mig.

Alternativ 3 har jag ju provat de senaste åren då jag vart sjuk. Det har ju bara gjort mig mer stressad. När jag börjar med en gång fortsätter det å blir 2 gånger, sen blir det varje dag å tillslut det enda som jag tänker på. Detta alternativ måste jag nog säga adjö till om jag ska bli fri å kunna leva normalt.

Men det är mellantinget som blir det svåra valet. Om jag ska vara ifrån helt eller om jag ska göra litegrann. För gör jag litegrann så blir det alltid mer. Jag kan inte slö träna, va halvdan. De fungerar en gång, men gången efter analyserar jag sönder om jag ska ta i mer, vad det är att pressa eller inte. Och det är här jag har fastnat. För jag accepterar inte att jag är trött, jag ser det som att jag är svag å mesig. Och efter 8 års sjukdom kan jag inte "känna vad jag vill" eftersom det finns en demon kvar i huvudet som säger "träna söndeeer".
Det är kul att träna, men eftersom det finns så stor spänning inför det å oro å eftersom de kan va vad som stjälper hela mig så är det riskabelt för mig. För efter 3 gången e det kanske inte längre av glädjen jag springer. Å inte är det för konditionen. Utan de e för känslan.

Å nu kommer återigen frågan till mig själv. Varför ska jag inte träna varje dag? Om jag tränar varje dag fram tills jag drar så kommer jag ju må bra å va lugn. Eller?

Men jag vill bli av med ångesten å oron. Inte dämpa den. Det är det som är problemet. Så länge jag fortsätter så kommer det inte sluta.

Så, ska jag träna nått innan jag drar eller ej?

I Natten är jag trygg!?

Nu ligger jag här i sängen. Mörkret och kvällar gör mig trygg. När det skymmer känner jag mig mer lugn och världen känns inte lika stor och läskig. Utan natten känns härlig, glad, festlig och fri. Ja precis fri. Jag känner mig fri att kunna göra vad jag vill. Jag känner mig inte lika blottad för omgivningen och det är knappt några människor ute så jag stressas inte av andra människor runtom. Jag får vara ifred och får vara jag. Jag får vara jag utan rädslan av vad någon annan ska tycka och tänka. Det är alltid på kvällarna jag ligger och filosoferar. Tänker på hur jag ska gå vidare med mitt liv och hur jag ska bli fri. Jag har så många böcker att läsa, så många saker att skriva om och så många saker att prova för att må bättre. Men jag "hinner" inget av de. För jag tänker hela tiden att jag borde gå tillbaks till mitt sjuka tillstånd. Jag tänker att jag egentligen borde eliminera så mycket störmoment runt mig. Att jag egentligen borde sluta umgås med vänner (fastän det är något av det bästa som finns i mitt liv) bara för att stänga in mig själv å träna själv. För när jag är med andra och ska träna med andra, då är jag rädd att de ska tycka jag är knäpp. Att jag är för mycket, att jag är onormal, sjuk. Jag skäms över att visa mig ta i hårt och få ett ansträngt ansiktsuttryck. Speciellt för personer som står mig nära. Rädslan är nog för att jag själv inte alltid vet varför jag gör vissa saker. För att jag vet att jag tränar för känslan och inte för resultatet. JA jag ska vara ärlig, det är främst känslan jag tränar för när jag gymmar. För att det känns så jävla bra och jag känner mig så odödlig och stark. Som Hulken. Och tanken att det bara är psyket som styr hur mycket jag orkar. Det har jag klarat mig långt på, jag har en envishet som kan få mig att prestera otroliga saker bara genom att jag bestämmer mig. Detta är min styrka men även svaghet. Mest svaghet nu för tiden. För jag vet hela tiden att jag kan prestera mer och det gör mig missnöjd, onöjd och äcklad av migsjälv.

Hur kommer det sig att träning är så stort fokus i min skalle? Det är sjukdomen som är kvar, jag vet det. Jag är säker på att det måste vara det för fan annars kan man ju inte vara RÄDD. Man kan va trött å inte ha lust men man ska ju inte vara RÄDD för å träna. För det är mig själv jag är rädd för.
Tänk en alkoholist. Han skulle nog va jävligt orolig för att ta det där lilla whiskeyglaset. För han vet att det inte kommer vara tillräckligt. Å det kommer väcka viljan och begäret till å ha mer. För denna är det bäst att hålla sig ifrån HELT. Lika så funkar det nog egentligen för mig. Om jag e borta från det helt kommer det avta. Sen kan jag nog börja träna i framtiden igen tillskillnad från aloholister som brukar ha det mycke svårare att få en normal konsumtion av alkohol igen.

Jag undrar vad det är som gör att olika människor får sånna här olika problem. Varför fick jag detta och varför kommer jag inte ur det? Jag måste komma ur det. För jag vill dansa. Jag vill leva. Jag vill stå på en scen och uppträda, skratta, sjunga och vara orädd och lycklig. Jag vill vara kär. Jag vill älska. Jag vill hålla om en pojkvän, ta mysiga promenader och kolla på en film i regnet. Jag vill göra allt detta utan dåligt samvete och utan att vara rädd.

JAG VILL VARA FRI, FRISK OCH LYCKLIG, JAG VILL MÅ BRA, JAG VILL HA ETT LUGN INOM MIG, JAG VILL VETA VAD JAG KÄNNER, JAG VILL VARA TRYGG I MIG SJÄLV, JAG VILL UPPNÅ MIN DRÖM, JAG VILL LEVA I NUET, JAG VILL VARA FRI FRÅN ORO. JAG VILL MÅ BRA, SKRATTA, NJUTA, LEKA, BUSA, JAG VILL BADA, JAG VILL VANDRA I SOLNEDGÅNGEN, JAG VILL TRÄFFA MÄNNISKOR, JAG VILL RESA, JAG VILL UPPTÄCKA, JAG VILL ÄVENTYRA, JAG VILL KLÄTTRA.

Det läskiga e att jag inte vågar göra vissa saker jag vill för att jag är rädd att jag inte ska prestera och pressa mig. Och då får jag dåligt samvete. Jag är då rädd för att jag gör sakerna av fel anledning. Som när jag får upp vissa saker jag känner att jag borde göra eller föreslå bara för att få extra träning.

JAG VILL HITTA MIG SJÄLV! GUD OCH ALLA ANDAR OCH SJÄLSLIGA FOLK SOM HJÄLPER MIG HÄR I VÄRLDEN, LÅT MIG VAKNA UPP IMORGON HELT FRISK FRI OCH ÖVERTYGAD OM MIN FRAMTIDSPLAN.

Se demonen i vitögat

Det är så mycket känslor å tankar, men så svårt att skriva ner dem å sätta ord på dem. För jag har ställt mig själv samma frågor flera gånger, å jag får inga tydliga svar på dem. Och ingen annan vet heller. Man kan bara testa å se, å de e är jag faller. Jag testar 1v å sen får jag panik å går tillbaka till det gamla. Jag vill bara veta att mina tankar e Sanna, att min filosofi stämmer. Så jag vet att jag går åt rätt håll även fast de e svårt. Att de e demonen som försöker hålla mig kvar istället för att jag ska anklaga mig själv. Ångestattacken kom, fick panik å sprang runt, slängde grejer å storbölade. Det värsta gick bort av det och jag kände mig lugnare. Jag fick kontrollen tillbaka. Jag undrar VAD det e som gör att de här kommer igen. Är det för att jag tränade i tisdags eller e det tvärtom: för att jag inte tränat lika mycket. Måste ta mig en titt tillbaka i kalendern å se hur förra veckan såg ut med träning osv, för å se om det har ett samband. Pratade igår med en vän till mig som känner samma oro å stress inför dansen, men som inte har den här träningsmanin. Då var det jag som fick va den "kloka" den som kom med alla goda råd. Det va om att stå å tala till mig själv. De va som att min ångest talade genom honom. Tänk om det va så, att det var en mening med detta. Att någon ande, Gud eller bara ödet gjorde så detta "moment(eng)" inträffade för att å mig å reflektera. Det är så lätt att råda andra. Och det är så lätt att ha en plan. Men det svåra är när man har en annan känsla i kroppen. En ångest, ett gnagande, en annan främmande person som trängt sig på å flyttat in i mitt hus å nu vägrar gå fast jag sagt att han inte längre får va min hyresgäst. Det svåra e att följa planen. För ångest funkar ju så, man måste stå ut med den, gå igenom den för att den ska minska å avta. Och det svåra är att man från början mår sämre för att man går emot, å det är då man tvivlar. Å jag står på den här jävla gungbrädan å balanserar, å ibland tar jag ett steg åt rätt håll men dagen efter faller jag en bit in på den andra sidan. Jag vill bara vete vad som är rätt väg. Jag får råd sv folk som gått igenom samma sak, å jag får råd av mina föräldrar. Men jag kan ändå inte veta helt. Jag tvivlar. Jag känner mig så maktlös. Jag känner som att jag springer ifrån mig själv men egentligen jagar min svans. Jag kommer inte bort från mig å ångesten. Jag kan inte springa ifrån den. Jag måste stanna, konfrontera den, låta den spott mig i ansiktet men då spotta tillbaka å se hur den går förbi, det är då han försvinner.

Im perfectly lonely

Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag hatar att känna så här, det suger så jävla hårt å jag förståår inte varför fan inte mitt sinne kan vara lugnt. Jag vill iväg å träna. Å varför ska jag inte göra det när jag inte tränat sedan i tisdags. Det är ju INGET sjuk med att åka å träna. INGET ALLS! Så varför ska jag känna så här?
Jo kanske för jag hade bestämt att inte träna tills jag e klar med alla förberedelser. För att när jag tränar så glömmer jag allt annat å tiden bara försvinner. Jag bryter ju alltid allt jag bestämmer...jag vill bara känna den där känslan när man pressar, när man kör skiter ur sig. När svetten rinner å man kommer in i en annan värld, man ser inget runtom utan man ser bara målet. Jag vill må bra, jag vill va frisk. Jag vet inte hur jag ska ta mig dit för samma diskussion kommer upp i huvudet varje gång "jag förstår inte varför jag inte ska träna". HJÄÄÄLP MIG!!!!!!!!! SNÄLLA NÅGON, SNÄLLA GUD, Jag vill bara få ägna mig åt det som gör mig lycklig. Jag vet att jag kan ta mig genom det här, men jag faller för impulsen varje gång.

Det är skillnad på om man gjort upp ett mål och en planering å bestämt något. Då kanske man ibland får pressa sig eller tvinga sig igenom nått man kanske inte har lust med varje gång. För att målet kommer göra en lycklig.

Men de gånger man är med vänner och bara spelar fotboll eller leker å har kul så är det inget speciellt mål eller syfte. Man gör det man känner för å för att man har roligt. Men för mig kommer tankarna om att jag borde hoppa runt, va energisk hela tiden, vara den som rör mig hela tiden, klätterapan som skuttar runt och klänger i allt som finns runt om. Bara för att jag vill röra mig å vara den energiska!
Igår kom de tankarna. När vi va ute. Att jag kan ju pressa mig, jag kan kötta. När en blir trött borde jag va kvar. Men jag följer de bara halvt. Jag vill inte verka knäpp så jag hoppar ju inte runt som en tok utan jag dansar ju runt i stället. Men när de andra stod å jamma kunde jag inte va med, jag fick ingen känsla till musiken å jag hade bara känt mig stressad. Men fick så dåligt samvete efteråt.

Nu har min ångest tonat ner lite. Frågan e om jag ska dra å träna ändå. Jag tror fan det. Men varför kan jag inte gå ut å springa utomhus? Varför gåre bara på gymmet? Jag lyssnar på känslosamma contemporary låtar å dansar loss i mitt trånga lilla rum. Det får mig lycklig och lugn. Jag känner känslor. Det är nu jag borde ta tag i allt jag bestämt å trycka bort träningstanken bestämt, för det är nu jag stått emot den starkaste ångesten. Jag kan ta mig genom det här! Keepon fighting, jag ska inte träna. Jag ska göra klart allt så jag bara kan flyga iväg, hem, där mitt liv börjar på riktigt.

<3

En längtan tillbaks

Jag känner mig så dålig å lat. Jag vill bara hitta mitt fokus igen å släppa människor, känslor å omgivning. De e så mycket lättare å göra saker utan att känna efter, att göra på rutin. Jag har haft skicklig idag å jag har försökt å inte tvinga mig till saker även om lite grejer blivit pga ångesten. Tankarna å känslorna av att jag borde träna, borde vara hurtig, energifylld, borde röra på mig... Tankarna finns där å jag känner inget lugn. Jag vill bryta mig ur mitt skinn å få en andningspaus. Frågan e, ska jag träna imorrn, alltså löpning å gym. Skulptera kroppen. Jag vill, men jag vet vad jag sagt till mig själv. Jag e dessvärre proffs på å bryta mina regler.

Ångesten finns med mig

Igår satte jag äntligen igång med "nödvändiga" saker som bara måste göras inför mitt äventyr. Satt vid datorn hela dagen och ångesten låg där bakom å skvalpade. Övervägde då å då om jag skulle ge med mig å dra ut å springa men jag tryckte bort det. Jag har ju bestämt att inte träna fram tills jag åker.. Känns sådär egentligen.

Var ute igår med vänner. Drack ingenting å de kändes jävligt bra, mår så illa av alkohol, min mage blir fucked up å dessutom får jag ångest så in i Norden..
Vi dansade som galningar å svettades liter, as kul!
Men jag känner mig idag dålig som sov så länge å som dessutom pyser iväg til nästa kompisträff när jag egentligen har saker som MÅSTE göras. Jag måste ta min "karriär" på allvar igen. De e så jobbigt, jag vill vara oros-fri å jag vill vara fri från nervositet å osäkerhet inför träning. Jag vill ut å springa bort min äcklan av mig själv. Men jag ska inte.

När jag ser killar eller tjejer oxå för den delen som e svindeffade å har massa muskler så får jag dåligt samvete. Jag tänker att jag oxå borde, att jag oxå borde tänka strikt på en diet å att träna gym som fan. Gym e kul! Nu blev jag sugen på å gymma, å här aka jag slappa hela dagen... Fuck.

Framtidsplaner

Jag måste ta ett beslut om framtiden nu. Som så många gånger förr... Bara att jag alltid bryter min plan.

Vad jag ska hålla mig ifrån en period:
Gym
Löpband
Springturer
Styrketräning

Jag får en kick av detta, men den kicken tar med sig känslor av rädsla, prestationsångest och stress. Och jag blir aldrig nöjd. Å ännu viktigare: jag gör det bara för känslan av att va utpumpad, inte för att bli starkare, få bättre kondition osv. För i såfall skulle jag ju inte känna att jag borde varje dag.

Jag bör hålla mig ifrån det ovannämnda tills jag känner att jag faktiskt BEHÖVER det för att må bra å inte skada mig. Jag vet tex att mina fötter skulle behöva stärkas för de är vobbliga och min ländrygg behöver stärka de inre musklerna.
Men när jag tränar kör jag ju saker som bara är rå styrka å "pump" styrka.
Det som Gynnar dansen är ju uthållig styrka å låånga muskler.

Men sjukt svårt för jag kan i te beskriva den där känslan jag får när jag tränat så hårt att jag mår illa...

What doesnt kill you makes you stronger?

Frågan e om de e starkare jag blir eller snarare svagare inombords. Jag e på gymmet, jag hade ont i magen innan jag åkte hit och då går det inte längre att stänga av känslorna å pressa på. För jag vet att jag inte behöver göra detta. Men det känns så jävla bra att va på gymmet, jag känner mig så duktig å bra. Egentligen skulle jag kunna stå på löpbanden hela dagen å bara gå å gå. Vilket liv!? Suck....
Sverige... Lilla landet lagom. Lagom har aldrig varit min starka sida. Allt eller inget. Å när allt inte går då mår jag så dåligt så jag hellre misslyckas än att fortsätta på lagom. För att så länge inte Max är uppnått är uppdraget för dagen inte slutfört.

Sitter inne på toaletten å filosoferar. Ska jag springa 40 min till? Önskar att jag kunde sätta på speed 15 å bara springa, det skulle kännas bra efter. Men de värker i ljumskarna å jag känner mig stel. Å rädd inombords. Å uppstressad. Jag väntar på att nån annan ska bestämma åt mig. Det kommer inte hända kära du, jag är den enda som kan vända å välja mitt liv.

Nu för tiden e det jämt så här. Jag överväger å åka hem när jag e å tränar. Inte för att de egentligen e tråkigt utan för att jag vet att det e fel det jag gör å att det gör mig rädd. Jag vill inte va rädd. Nej, jag vill inte. Gå hem nu. Bara lite mage, å löpband... Eller..?
Fan, det kommer inte bli nått maxade idag, mitt psyke e för instabilt dagen till ära.. Yeey!? :(