Kuk i allt. Fan det här.

JAG FÖRSTÅR INTE!

Varför känner jag så som jag gör????
Varför känner ingen annan på ett uteställe sig som världens muther fucking nolla...???

Okej jag kände inte en käft dit jag gick idag förutom huvudpersonen och hans roomie. Men roomien mindes mig knappt och huvudpersonen e jag inte as nära med.
Så de e väll rätt modigt att ens gå...

Men ändå!

Jag känner mig liksom så utanför. Varför kunde inte jag ba gå fram till du vet vem å ba "Tja, läget! Va göru nu för tin då? Jaha fan va spännande, va e planen då? Jahaaa shit va kul! Boru kvar där på söder? Najs osv osv"
Varför blir jag så mother fucking rädd för alla personer som egentligen e fett lika mig??????
Varför blir det alltid så att jag ending up with de som antingen e tysta å fundersamma eller de som e blyga å osäkra?? Jo för att jag förmodligen undermedvetet känner att jag e modig å framåt i deras sällskap.... Jävla kuk fitta.

FAN!

Utifrån sett så kanske jag inte alls verkar osäker på de ställen jag vart. Men jag e rädd som ett as innombords. Osäker. Fel. Och försvinner den jag har fått kontakt med... PANIK!
VARFÖR??????? VAAAARFÖÖÖR?

Jag e så ledsen. Så ledsen och så less. Varför fan kan jag inte bara springa till nån annan å ba hänga å presentera mig? Vad e det farliga? Vad e det farliga med sociala charmiga killar? Vad ska de göra? Vad e jag rädd för? Vad e det jag tror egentligen? Varför skulle inte jag kunna skutta fram till huvudpersonen å ba dansa? Eller roomien? Varför inte? Va skulle det konstiga va med det? INGET!

Förmodligen så verkar jag kall å dissig å ointresserad i nuläget. De finns ju de brudar som ba glider fram å flörtar å dansar å kramas. Vad gör jag..?

Fan för det här. Jag e så ledsen. De e som ett hål i mitt hjärta....

Jag e en pärla. Jag har bara inte blivit hittad än..

Jag drömmer. Eller nej jag drömmer inte, jag vet, jag vet att det är framtiden. Men samtidigt när jag tänker på det så gråter jag. För jag är rädd. Jag vet att jag är menad att stå på en scen. Att beröra och uttrycka, att gestalta roller och känslor, att sprida glädje och insikter. Jag är född att jobba med det. Och jag vet att jag är den som kommer lyckas. Men varför är jag rädd? ... Jag vet att jag kan...men jag vet inte hur... Och det får mig att gråta. För när jag ser på dem som är i rampljuset å får jobba med sin passion så ser jag mig själv som den som också är med där. Men hur ska jag nå dit? Och hur ska jag nå dit med en rumskompis som heter ångest som vägrar flytta ut? Jag vet inte vem jag ska höra av mig till... Jag är rädd för å visa mina fläckar. Det gör mig sårbar, jag är rädd för att va sårbar. Jag är så rädd att människor ska utnyttja mig eller lämna mig. Eller båda.
Har alltid kämpat för å dölja sjukdomen.. De e väll därför allt de där sitter kvar.

Fan. E så mkt jag vill skriva å prata om. Men det är ju ändå ingen som läser detta. Skulle bara behöva en klok guru som sa vad jag ska göra för å bli fri... De e nått fel i min kropp alltså...