Jag drömmer. Eller nej jag drömmer inte, jag vet, jag vet att det är framtiden. Men samtidigt när jag tänker på det så gråter jag. För jag är rädd. Jag vet att jag är menad att stå på en scen. Att beröra och uttrycka, att gestalta roller och känslor, att sprida glädje och insikter. Jag är född att jobba med det. Och jag vet att jag är den som kommer lyckas. Men varför är jag rädd? ... Jag vet att jag kan...men jag vet inte hur... Och det får mig att gråta. För när jag ser på dem som är i rampljuset å får jobba med sin passion så ser jag mig själv som den som också är med där. Men hur ska jag nå dit? Och hur ska jag nå dit med en rumskompis som heter ångest som vägrar flytta ut? Jag vet inte vem jag ska höra av mig till... Jag är rädd för å visa mina fläckar. Det gör mig sårbar, jag är rädd för att va sårbar. Jag är så rädd att människor ska utnyttja mig eller lämna mig. Eller båda.
Har alltid kämpat för å dölja sjukdomen.. De e väll därför allt de där sitter kvar.
Fan. E så mkt jag vill skriva å prata om. Men det är ju ändå ingen som läser detta. Skulle bara behöva en klok guru som sa vad jag ska göra för å bli fri... De e nått fel i min kropp alltså...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar