Orolig å ensam

Har sovit fruktansvärt dåligt på sistone. Tar as lång tid innan jag somnar, Sover nån timme å sen vaknar jag å kan inte somna om. Är rädd å orolig. Känner igen detta från förr. Uppgiven å tom. Kan vara min nya ADHD medicin. 

Men jag saknar så djävulskt mycket närhet. Jag e rädd för å va själv. Jag vill sova nära en trygg å fin kille som håller om mig. Jag behöver det. Nu. 

Hur kan det ta så otroligt lång tid för mig att hitta nån?

Just nu e det enda jag behöver en sovpartner. Jag kräver inte nått seriöst. Jag vill bara ha nån att hänga med när det passar båda. Nån att kramas å kyssas med. Nån att sova bredvid.

Jag e rädd. Å jag vet heller inte vad jag ska göra åt det. Tankarna om "borde dansa" kommer också upp igen.

Hoppade över balettlektionen men fick sen dåligt samvete. Så gick runt å va tvungen å testa hur de skulle känt å köra balett Å om jag borde gå ändå. De e något i mig som känner sig duktig å som att jag gör rätt när jag står å nöter. Min kropp känns bra då, när den jobbar.

Va e de för känsla? De e det ja undrar.. Ska jag följa den å ställa mig på rummet å göra plieer? Å varför gör jag dem då? E de kul eller tror jag bara 

Jag tror ångesten å pressen fortfarnde e innött..