Och min syn på mig själv... Jag ser mig som så konstig. Så fel. Så udda. Som att jag inte alls upplevs som andra på denna jord. Jag vill vara charmig, söt och en uppiggande fläkt. Jag vill vara feminin. Jag vill vara spontan, lekfull, omtänksam, lyssnande, en god vän. Jag vill vara en tjej som tar i, som står upp för sig, som är sig själv men som även är så där vacker och attraktiv.
Jag älskar teater. Jag älskar att flumma runt å busa. Men jag ser på mig själv utifrån som om jag vore ett monster. Eller inte ett monster men nån konstig varelse från Monsters Inc (Disney filmen ni vet).
Många kan göra fula miner men mina är FULA för jag går över gränsen. Andra kan va flummiga men jag kan komma fråningenstans å göra konstiga ljud, hoppa runt som en groda å sedan skratta åt mig själv medans ingen annan garvar. Hur attraktivt är det? Hur många kända vackra skådespelare som blir röstade till världens sexigaste är så?
Jag känner mig så himla udda.
Å sen så fastnar jag på hur andra människor är. Vänner. Jag kan kolla in folk på facebook å kolla igenom hela deras bildalbum för å se vilka grimager de gör på foton och OM de gör det eller om de alltid posar.
När jag tittar på de som alltid gör modellposer på alla bilder så tänker jag att alla killar säker vill ha de tjejerna. Själv tycker jag att de e tråkigt om man alltid måste posa för att se sexig ut på ALLA foton. Om man inte kan slappna av å faktiskt bara göra det som kommer i stunden. Istället för att alltid fokusera på hur man själv kommer se ut på bilden å vad alla andra sen ska tycka om den.
När jag ser de som har spontana bilder, de skrattar, de flummar, de kan tillåmed va taggade i någon ful sovbild med massa dubbelhakor men bryr sig inte mycket om det. Sen har de några bilder där de faktiskt anstränger sig för å se sexiga ut å posar, men vem vill inte ta sånna bilder på sig..men inte jämt. Utan dessa kan verkligen va sig själva å bjuda på sig. Så är jag. Å så vill jag vara. Å dessa människor är även de jag själv tycker har mest karisma, är attraherande osv.
Men varför blir jag så rädd å osäker?
Det kanske inte e så konstigt att jag inte träffat en kille än. Jag vet hur jag vill va men blir osäker å om jag inte är så som jag är kommer jag ju träffa fel killar. det kankse e så att de killar jag faktikst vill ha attraheras av just det jag egentligen är!
Så varför ska det vara så djävulskt svårt att älska sig själv å vara sig själv. Hur kul blir lovet av att låtsas?
Jag blir så arg hur jag kan avundas och jämföra å snöa in på andra människors beteenden å utseenden. Tänka vad de skulle klätt på sig eller hur de skulle skriva, vilka ord de skulle använda när de kommenterar en bild, hur de skulle grimagera, hur de ser ut hemma när ingen ser. Jag lägger så mycket tid på detta men inte mår jag bättre av det.
Nu blev det bara tomt av tankar å vad jag mer ska skriva. Det är väll så jag känner mig just nu, tom.
Alltså jag blir galen. Jag kan älta å älta å älta detta i evighet.
Varför känns det som att det lyser en stor pil över mig där jag e. Varför känner jag mig så maskulin å udda. Så konstig å ruffig. Jag vill veta hur jag ser ut utifrån. Är jag som andra tjejer, eller lyser jag konstig i andras ögon.
Kan andra flippa ut å skådespela å latcha så som jag gör hemma, finns det andra som e så eller?
SNÄLLA SNÄLLA jag vill bara älska mig själv! Och jag vill bli älskad av en fin kille. En kille som jag vill vara med. Jag vill ha en fin kille. Inte känna att jag säkert kommer bli ett andra handsval och att jag inte kan få de bra fina personerna.
På riktigt allvar så känner jag mig som att jag ser ut så här, eller iaf uppfattas så här i mitt beteende. Ocharmig. Konstig. Jobbig. Ofeminin. Fel. Bara fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar